För bhaktan ter sig varje försök att tänka eller göra något som meningslöst så länge sakligt och konkret varje livsyttring från hans väsen inte sker för att glädja och tillfredsställa Gud. En verklig aktning för det gudomliga i människan, en lidelsefri kunskap om vårt sanna väsen, tillkännager vår bestämmelse, vårt syfte och mål som människa: att från evighet till evighet tjäna allt medvetandes gudomliga medelpunkt, och med kärleksfull, kunskapsrik entusiasm viga våra liv åt Honom, gestalten av yttersta och högsta skönhet. Detta är förutsättningen för ett äkta liv som människa, utan skam och utan nedvärdering av människans värde.
Bhaktan glädjer sig för vår jords kommande historiska framtids skull, om försöket görs att åtminstone i det yttre eliminera godtycklighet och våldsgärningar från det politiska och sociala livet, att skydda den fria andliga och religiösa utvecklingen för den enskilde såväl som för kultiska gemenskaper från övergrepp av förvirrade fanatiker från alla schatteringar och initiera ett mänsklighetens yttre broderskap.
Som ett alla förhoppningar krossande stenblock över sitt hjärta känner emellertid bhaktan det gigantiska misstaget hos människan, som menar att hon lever och tänker för sin egen skull, att naturkrafterna verkar och gestaltar och att historiens vingslag slår för hennes skull, för människans skull.
Ingen förmår att låta de krafter som utgår från gestalten av den yttersta och djupaste skönheten hos Gudomen, från allt livs medelpunkt, Shri Krihna, gestaltas i sitt eget dagliga liv, eller att med orädd säker stämma genom sina ord och sitt tänkande göra dessa krafter kännbara och urskiljbara för medmänniskorna, ingen som själv aldrig strävat efter att förstå dessa krafter, att låta dessa verka i sig, att tänka och handla genom dessa, för Krishnas glädjes skull. Hur skulle hon kunna detta, då hon ju inte ens vågar anta existensen av ett verkligt varande gudomligt ursprung till sitt eget vara och allt levandes vara?
Syftet med denna webbplats är att erbjuda möjligheten att systematiskt kunna studera översättningar av bhakti-Shastras och andra texter av Svami Sadananda Dasa (”Svami”). Vi, dvs. Kalakanthidasi (Katrin Stamm) och Kishordas (Kid Samuelsson), som sköter denna webbplats, är shiksha-lärjungar till Svami Sadananda Dasa och tillhör Gaudiya-Sarasvata-sampradaya genom initiering av en av Svamis direkta kvinnliga lärjungar vid namn Maitri dasi.
Tillsammans med andra lärjungar förvaltar vi det andliga och personliga litterära arvet efter Svami och hans viktigaste lärjunge Vamandas (Walther Eidlitz). Denna kvarlåtenskap utgör grunden och källan till de texter som finns på denna webbplats. Tillsammans med några andra lärjungar digitaliserar vi och översätter texterna så att de gradvis kan bli tillgängliga på engelska, tyska och svenska.
Detta litterära arv omfattar t.ex. en intensiv brevväxling från åren 1948 till 1975 mellan Svami och hans lärjungar i Europa, framför allt Vamandas. Till största delen är dock endast breven från Svami bevarade. De ger en sällsynt och intim inblick i det personliga förhållandet mellan lärare och lärjunge, Svamis svåra levnadsomständigheter i Indien, hans inre liv och hans sätt att undervisa. Dessutom innehåller de många översättningar t.ex. ur Bhagavatam, sånger eller böner som Sadananda skickade till Vamandas som andlig näring eller för de böcker om bhakti som Vamandas arbetade med. Vi har förkortat många av dessa brev, gjort dem anonyma och försett dem med titlar som anger deras innehåll.
Där finns även Svamis 300 ytterst värdefulla korrektursidor till Vamandas bok "Krishnas leende", i form av tätt skrivna brev på tunt flygpostpapper, som ännu inte kunnat publiceras på denna webbplats. Dess speciella värde ligger i den träning de ger i att envist och systematiskt om och omigen få oss att inrikta våra tankar på TJÄNANDET av Krishna som medel och mål. Att studera dem är i sig själv en träning i seva.
Dessutom finns där många skrivböcker med anteckningar och översättningar både från Svami och Vamandas från tiden i interneringsläger i Indien (1939-1945). De innehåller ofta Svamis diktat till Vamandas från sjuksängen. Huvuddelen av detta litterära arv består emellertid av lärjungars anteckningar från Svamis undervisning om särskilda ämnen, hans översättningar av delar av Shastras, som verser ur Bhagavatam, några kapitel ur Bhagavadgita, Jaiva Dharma, Bhaktirasamrita Sindhu eller Brihadbhagavatamritam och fullständiga texter som exempelvis Isha Upanishaden, Caitanya Bhagavata och några bhakti-dramer. Eftersom det kommer att kräva mer tid att digitalisera dessa fullständiga texter finns än så länge endast ett fåtal på webbplatsen.
Det finns nu ca 20 lärjungar till Svami, av den första och andra generationen. Vi lever varken i ett ashram eller är organiserade på något sätt. Vi försöker följa vår gurus råd att inrikta oss på tjänandet av Krishna och lever i det yttre normala liv, följande Caitanya Mahaprabhus undervisning till Raghunatha Dasa:
"Utöva ingen ap-askes – för världens ögon!
Acceptera och bruka det som är nödvändigt – utan att bindas av det.
Var fast inriktad i ditt hjärta – bete dig som andra gör i det yttre.
Krishna kommer snart att befria dig." (CC.2.16.238-239)
Översättningarna av Walther Eidlitz huvudsakliga verk "Krishna-Caitanya, Sein Leben und Seine Lehre” (1968) till engelska ("Krishna-Caitanya, the Hidden Treasure of India, His Life and His Teachings", 2014) och svenska ("Krishna-Caitanya, Indiens dolda skatt, Hans liv och Hans lära", 2013) är nu färdiga och utgivna som tryckta böcker.
De kan beställas under "Text Downloads/Books" på respektiva språk.
Där kan man även beställa en samling koncisa utdrag ur hans texter, översatta till engelska: "Soft as a Flower, Hard as a Thunderbolt" (2015).
FÖREDRAG om Svami Sadananda Dasa's liv och lära av Katrin Stamm kan bokas genom att kontakta henne direkt via hennes epost-adress under Contact.
Om några frågor uppstår angående innehållet eller om ni har problem med att ladda ned texter eller vill ge oss positiv eller negativ feedback, var vänlig kontakta mig, Kid Samuelsson.
Mitt modersmål är svenska men jag talar engelska och besvarar ert e-brev så fort jag kan.
De som arbetar i Svamis ”bhakti verkstad" gör denna seva, i form av digitalisering och översättning av de texter Svami givit oss, på sin fritid, vid sidan om sina vanliga arbeten. Det är därför antalet texter på denna webbplats endast utökas långsamt. Tiden är vårt enda kapital och vi skänker den glatt i tjänsten för vår Guru, Vaishnavas och Krishna.
Vi skulle emellertid väldigt gärna vilja fortsätta publicera texter av Svami i bokform, t.ex. Isha-Upanishaden, Caitanya-Bhagavatam eller delar av Brihadbhagavatamritam. För sådana projekt saknar vi tyvärr ekonomiska resurser. De är således beroende av donationer.
Var vänlig kontakta Katrin Stamm via e-post om ni vill stödja dessa projekt.
Varje sampradaya eller traditionsskola har sitt ursprung i en av Guds varandeformer eller i en Guds avatara (nedstigning) och denna sampradaya går tillbaka till formgivaren av detta universum, BRAHMA.
SAMPRADAYA betyder ”på rätt sätt (sam) vidare (pra) giva (da)”. Därmed avses den trogna förmedlingen av KUNSKAPEN (jnana) om det ömsesidiga förhållandet mellan atma, värld och Bhagavan (sambandha jnana), metoden för tjänandet (abhideya) och bhakti-vägens mål (prayojana), från lärare till elev. Denna förmedling är liktydig med överföring av bhakti-shakti, dvs Guds Egen KRAFT av tjänande och kunskap, från guru till lärjunge (shishya, den som ska undervisas). Detta förmedlande och bemyndigande i den levande relationen mellan lärare och lärjunge är en kontinuerlig process som också finner sitt fullkomliga och rituella uttryck i initiationen. Initiationen eller invigningen i denna traditionsskola sker genom invigningen i mahamantra, den ”stora mantran”, liksom i specifika mantras för dyrkan av Bhagavan, Hans shakti och Gurun, mantras som hör till denna traditionsskola.
Att översätta sampradya med ”traditionsföljd” är inte tillräckligt eftersom det inte handlar om att (blint) följa en tradition eller bara överlämna vissa mantras till nästa generation. Det handlar om korrekt överföring av den äkta bhaktins livsström – som är kunskap – från den sanne Gurun till en kvalificerad lärjunge.
Denna sampradaya är en VAISHNAVA sampradaya. En vaishnava är primärt någon som genom Shastrams undervisning är övertygad om att Gud (Bhagavan) är evig och att Hans gestalt är obegränsad (vishnu) av tid och rum, och att denna gestalt inte är underkastad några kvalitativa förändringar även när Han uppenbarar Sig, blir avatara i tid och rum (alltså inte inkarnerar, ”blir till kött”, med kristen innebörd). I sekundär mening innebär “vaishnava” någon som dyrkar Vishnu som den världsrelaterade aspekten av Gud, såsom detta universums transcendenta och immanenta grund, och som sådan – i Hans egenskap av Inre Vittne och Ledsagare – åtföljer varje varelses atma. Guds natur är ”vishnu” i ordets dubbla bemärkelse; fastän Han träder in i det begränsade universum och ”hjärtat” hos varje enskild varelse och därigenom skenbart Själv blir begränsad, så förblir Han gränslös och transcendent. Den världstillvända aspekten är endast en delaspekt av Gud Själv i Hans fullhet (Bhagavan svayam), som oberörd av världarnas uppkomst och undergång evigt leker med Sina eviga följeslagare i Sitt inre rike.
Shastras ger följande definition för “vaishnava“: “Den som – efter att ha blivit initierad i Vishnu-mantran i enlighet med Shastras – viger sig åt dyrkan av Vishnus murti [Guds bildgestalt] med shraddha, dvs. trosfylld övertygelse att Guds-tjänandet är väg och mål, denne kallas en vaishnava.” Så länge denna dyrkan dock inte sker med sambandha jnanam, dvs. inte i medvetandet om att varken Bhagavan eller bhaktan är ”av denna värld” (laukika) – dvs. att de tvärtom är av cit eller andlig natur (cinmaya) – kallar man en sådan vaishnava ”nybörjare”, någon som bara motiveras av världslig fromhet (laukika shraddha) (jfr. Bha XI.2.47). En mer framskriden vaishnava som befinner sig på det mellersta stadiet dyrkar en vaishnava på samma sätt som han dyrkar Vishnu Själv. Den högste vaishnavan däremot ser Bhagavan Shri Krishnacandra i alla ting och ser alla ting I HONOM. Därför gör han inte längre någon skillnad mellan vaishnavas på olika nivåer och inte heller mellan vaishnava och icke-vaishnava (jfr. Bha XI.2.45).
Denna vaishnava sampradaya kallas GAUDIYA, eftersom den återupplivades av Caitanya Mahaprabhu (1486-1533) som kom från området GAUDA i Bengalen. På detta sätt skiljs den från de fyra stora sydindiska vaishnava-traditionsskolorna: Madhva-, Ramanuja-, Shri- och Nimbarka-sampradaya. Innehållsmässigt skiljer sig dessa skolor genom en starkare eller svagare form av dualism (ända till en kvalificerad monism) i förhållandet mellan Gud, atmas och världen. Caitanya däremot företrädde läran om den SAMTIDIGA oföreställbara enheten OCH åtskillnaden mellan dessa tre. Svami förklarar i texten ”Gaudiya Sampradaya Tattva” (1950):
”Mahaprabhu och Hans samtida ville alls inte skapa ett nytt system i kontrast till den rådande skillnaden mellan de monistiska och dualistiska systemen, utan påvisa att man våldför sig på det Absoluta då man försöker pressa in det i monismens eller dualismens system, och istället för Ord-uppenbarelsens dubbla utsagor endast låter EN gälla.” Mahaprabhus uppgift hade varit att föra människorna till Krishna-bhakti: några till Radha-Krishna, några till Rama och andra till Narasinha. Han hade dock tillagt att alla dessa (andra) former inte var svayam rupa (Guds Egen-gestalt) och att denna svayam rupa är KRISHNA: ”Han ville alltså samtidigt föra den verkliga bhaktin hos varje grupp av jiva-atma-s till de respektive gestalterna av sig SJÄLV, OCH leda dem som till sitt atma-väsen (svarup) hör till bhaktin till Vrajendra-Nandana [Krishna] i anugatya gopi-bhava [dvs. den som vill tjäna enligt det ideal som gopis förkroppsligar och underordnad dem], till denna form av bhakti – och utav dessa återigen särskilt föra dem som är kvalificerade att förstå till den större intensiteten i viraha [skilsmässan] mellan Radha och Krishna och tjänandet av Dem, när det gäller att övervinna Deras skilsmässa.”
Gaudiya Vaishnava Sampradaya skildras redan i en samtida Caitanya-biografi, Caitanya Caritamritam, i en liknelse i form av ett TRÄD med olika huvudgrenar som har ytterligare förgreningar (jfr. CC Adi 10-12). Sadananda-skolans gren har sitt ursprung i en grövre gren i form av Bhaktisiddhanta Sarasvati Prabhupada (1874-1937), Svami Sadananda Dasas guru och grundare av Gaudiya Math, som i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet tillsammans med sin far och guru Bhaktivinoda Thakur initierade en renässans och luttring av bhakti-religionen, från sentimentalitet och pseudoreligiositet. I ”Gaudiya-Sampradaya Tattva” skriver Svami om sin guru:
”Vad Prabhupada [Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakur] pekade på men inte kunde förändra var det faktum att den officiella Caitanya-rörelsen egentligen inte har någonting med Caitanya att göra, och att en verklig efterföljare till Caitanya är någonting annat än en sentimental, oklar och omoralisk människa, och att en verklig efterföljare till Mahaprabhu ska kunna bekänna sig som en sådan utan att behöva skämmas och frukta att bli kastad i samma kategori som de som sveper den lärdes, bhaktans och kultens mantel runt sin egen sociala, intellektuella, andliga och moraliska mindervärdighet, och som dem som i Mahaprabhus och Hans kults namn rättfärdigar sig själva och andra medan de sysslar med mer eller mindre skumma affärer.”
I kontrast till detta står den verkliga andliga gemenskapen, MATH, som Svami beskriver som ideal på följande sätt i en artikel i The Harmonist (1936): “The Math is the spiritual association of those who serve or pray to be allowed to serve in surrendering mood under the Spiritual Absolute Agent and as such it is distinctly different from all sorts of so-called religious communities. Its structure is in the form of a pyramid the augmentation of which is established by new cells which have no other inclination than to be the lowest ingredients of the whole. The entelechia or the moving motive is the longing for being accepted as proper ingredients, […]. A perfect system of service can be built up on the basis on intended, implicit or explicit love for the service of the Absolute without any expectation of return-service at present or at the eschatological future.” (The Harmonist, VOL. XXXII, MARCH 19, 1936, No. 14)
I denna pyramid av tjänande försöker vi som lägsta delar tjäna vår guru, Svami Sadananda Dasa, efter bästa förmåga, och förlitar oss på det löfte han gav Vamandas:
”Men var förvissade om att Era offer inte blir hängande vid mig, de går som solljus genom vidöppna fönster till HONOM [Krishna] och HENNE [Radha].”
Förhållandet mellan Svami Sadananda Dasa och Walther Eidlitz (Vamandas)
Den österrikiske författaren och diktaren Walther Eidlitz blev lärjunge till Svami Sadananda Dasa i ett interneringsläger i Indien under det andra världskriget. Deras tid tillsammans i lägret har dokumenterats i Walther Eidlitz självbiografiska bok ”Den glömda världen – en bok om det okända Indien”. I boken skildras hur han där under fem års tid fick personlig andlig undervisning och vägledning i sina studier av bhaktitexterna och sanskrit under de svåraste yttre betingelser:
”Var gång jag kom till honom under denna tid mottogs jag i dörren av ett förskräckligt larm. Vid grannens säng höll man på med att köpslå, och vid det andra bordet i baracken satt till yttermera visso några kortspelare och smällde med de smutsiga korten. Tämligen ofta råkade de i luven på varandra. Sadananda föreföll inte det ringaste besvärad av detta. Muntert och glatt ropade han: ’Det var bra att du kommer och hälsar på mig, Vamandas. Kom och sätt dig här på min säng.’ En ljus kupol av frid tycktes osynlig sväva över den eländiga britsen. När han berättade för mig, sjönk allt bråket undan och försvann.” (ur: ”Den glömda världen – en bok om det okända Indien”)
Förhållandet mellan Vamandas och Sadananda var dock alls inte bara harmoniskt. Vamandas skriver i en anteckningsbok från den tiden: ”Han kan använda grova ord, håna en, skälla på en, kränka och såra en, så att man tror att han är en djävul som förföljer en, och i själva verket är allt bara ’angripande nåd’. Hammaren som oavbrutet hamrar på egoismens panna så att gnistorna ryker är en omåttligt stark Guds-kärlek …”
I sin bok ”Den glömda världen” förklarar han detta ytterligare: ”Så småningom lärde jag mig inse att varje ord som Sadananda yttrade var uttryck för bhakti, kunskapsrik, tjänande kärlek, och att allt vad han gjorde mot människorna i sin omgivning, vare sig han var vänlig eller hånfull – och han kunde vara fruktansvärt hård och skarp – alltid bottnade i en strävan att väcka atman, få honom att erinra sig sitt sanna väsen, att vara en tjänare till Krishna […].” (ur: ”Den glömda världen – en bok om det okända Indien”)
Å andra sidan skriver Vamandas också följande i sina personliga anteckningar: ”Som en ängel leder och bär han mig. När jag igår tänkte på honom ... (inre oro) ..., var han genast närvarande, stod stilla vid mitt fönster: ’Är ni fortfarande vaken Vamandas?’” I en av sina dagböcker sammanfattar han: ”Jag har bott tillsammans med honom i ett trångt rum i lägret under ett år och inte förstått vem han är, dvs. ibland anade jag detta och raskt dolde han sig åter, ty det hör till leken. Och det är nåd, nåd, nåd, då han visar sin sanna gestalt.”
Under interneringstiden började det visa sig att de båda var ämnade att tillsammans arbeta med att uppfylla den önskan Sadanandas guru, Bhaktisiddhanta Sarasvati, hyste, nämligen att översätta och förklara bhaktitexterna och presentera dem för väst:
”Det är en lång väg, Vamandas, som du har börjat vandra på. Men tröttna inte! Hur ofta klagade inte min guru över att han inte hade funnit någon människa som var beredd att ägna hela sin kraft och hängivenhet åt att utforska, översätta och förklara Bhagavatam. Jag har börjat. Sedan många år tillbaka arbetar jag på det. Men min kraft förslår inte. Vill du hjälpa mig?” Och Vamandas avslutar den svenska utgåvan av boken ”Den glömda världen” med det uppdrag han fick av Sadananda: ”Bär den andliga skatt du har fått vidare till Västerlandet.” (ur: ”Den glömda världen – en bok om det okända Indien”)
Det visade sig emellertid att Vamandas inte var vuxen detta uppdrag.
Redan 1952 klagar Sadananda i ett brev: ”Min käre Vamandasji, […] Jag tror det är bäst att jag bränner alla anteckningar jag har, för tredje gången. Det är ju förgäves. Även Ni ’förråder’ hemligheten och tar det heliga nattvardsvinet och häller det i vinstugornas glas – Oh ve!!” Styrkan i denna besvikelse berodde på att Sadananda hade så höga tankar om Vamandas: ”Ni får inte bli illa berörd av min hårda kritik av Era fel – det är för att jag älskar Er så otroligt mycket, Vamandas, för Ert fördjupande i bhakti-kulten, som jag tar mig rätten att vara så hård mot Er, som har offrat så ofattbart mycket för mig. Men var förvissad om att Era offer inte blir hängande vid mig, de går som solljus genom vidöppna fönster till Honom och Henne.”
På ett annat ställe kallade han honom ”sitt sanna barn”, för vars skull han under uppbringande av sina sista krafter oupphörligt fortsatte att översätta i sjuksängen. Det grundläggande problemet var att Vamandas inte kunde befria sig från sin diktarpersonlighet. Svami satte fingret på detta problem med följande ord:
”Jag vet inte var Ni idag själv står i Ert inre. Er olycka var att Ni hos Shri inte kunde lära er vad jnana och Shankaras advaita-vada egentligen lär eller kunde komma till shraddha, ett verkligt fritt bejakande, ett ‘ja’, till det som Bhagavatam och Caitanyadeva lär. Ni försökte alltid läsa in Era egna tankar i Bhagavatam, och motsatte er, där Caitanyadeva lär något som tycktes stå i motsättning till vad Ni läser i en vanställd översättning av Bhagavatam. Jag vet inte hur mycket detta har ändrats under denna långa mellanperiod. Ofta känner jag att om ni båda [Vamandas och hans fru Hella] inte kommer till Indien eller jag inte kan komma till Sverige, kommer varken Era läsare eller Ni själv till målet, att uppnå bhakti.”
När Sadananda hade läst Vamandas bok ”Krishnas leende” kom det till en öppen brytning. 1956 skriver han: ”Jag skriver denna kommentar till Er bok idag den 19 april 1956, Ramachandras ankomstdag. Jag vet inte hur Ni kommer att reagera på mina brev och om Ni från mina anteckningar kommer att uppleva och förstå att Ni i Er bok har skrivit motsatsen till allt det jag förklarat och givit Er sedan 1942, därför att Ord-Uppenbarelsens auktoritet säger detta.”
Orsaken till detta såg Sadananda i att Vamandas ”redan från allra första början […] fick vända sig till världen, när [han] fortfarande måste brottas med sitt eget inre – det är inte så enkelt att besegra Maya i ens eget hjärta.”
Detta brådstörtade ”predikande” och ”publicerande” skedde på bekostnad av kvaliteten: ”Den förbannelse som vilat över allt det hittills utförda arbetet är detta: utan en inre klar, tydlig och fullständig genomarbetning och assimilering av sakerna i sin helhet, har utifrån diverse olika material böcker ställts i ordning – skyndsamt; ni har några grundstenar, en halv vägg och några takpannor. Det kommer dock inte alls an på om akademiska pampar och litterärt folk här eller där lovordar och stöder oss eller ej – det kommer an på att de som ännu är i livet har klar kunskap genom tjänande, medtänkande lyssnande (shravanam) och att de gör sam-kirtan, dvs. på ett riktigt och fullkomligt sätt för vidare det de hört och meddelar det till vännerna, och ur oss ska det växa och måste finna ny grund och fler vänner, […].” (Brev till Vamandas 1961)
Till en gemensam vän skriver Sadananda då följande om Vamandas: ”Walther tänker mer i begreppen av ’offentlighet’ och ’inflytande’, som hans böcker och föredrag ska kunna röna – och det är naturligtvis mycket belastande, men en diktare av hans slag måste tydligen alltid tänka på den verkan som han gör eller kan göra.”
Därför såg sig Sadananda tvungen att skruva ner sina förväntningar och på nytt begrunda sitt samarbete med Vamandas i Europa. Efter sitt första besök hos Vamandas och hans fru Hella i Sverige 1962 sammanfattar han:
”Det var så plågsamt för mig och den största besvikelsen under hela mitt liv att Vamandas inte hade bemödat sig om att verkligen seriöst arbeta sig in i Bhakti-Rasamrita-Sindhu, C.C. och Caitanya-Bhagavatam och genomarbeta originaltexten med den översättningshjälp jag gav. Jag kände mig som en som ville föreläsa om Shakespeare och istället fick lära människorna ABC. […] Jag står nu inför min drömstads ruinfält och försöker lindra min djupa sorg och se vad som ännu är möjligt när det gäller Prabhupadas seva. [...]” – ”Det var efter katastrofen med ’Krishnas leende’, mitt livs svåraste slag, att Ni arbetat igenom så lite. Ni har inte – som Ni säger – ‘för lite kunskap om lilan’, utan Ni saknar kunskap om de inre principerna och strukturerna, terminologin och begreppsvärlden – och den ger just Bh.R.S. och Ujjvala-Nilamani. Om nåd och kärlek och t.o.m. prema vore så billiga som Ni har sagt människorna där borta, vore ju det jättelika Bhagavatam alls inte nödvändigt.”
Därför kom han till slutsatsen att han inte ville ge Vamandas några fler råöversättningar, utan endast ge färdiga översättningar:
”Jag har helt och hållet velat förbli i bakgrunden och låta Vamandas skriva böckerna – dvs. ge en god form åt min grundstomme, mina grovöversättningar av de gamla texterna. Det var först mina flera månader långa iakttagelser på Forshults Gård som visade att detta inte går. […] I framtiden ska jag göra alla översättningar så att det inte finns något mer att ändra, vilket förvisso kommer att fördröja arbetet, men då Vamandas inte är mäktig detta är det bättre att jag gör det själv.”
I ett brev från 1962 skriver han till Vamandas: ”Era arbeten är skilda från mina. Vi kan hjälpa varandra ömsesidigt. Jag vill ge ut texter som ligger helt nära originalet, som tvingar läsaren att medarbeta hårt. […]”
Deras gemensamma mål bestod i, för det första att samla dem ... ”[…] som har ädelmodet att i denna mörka tidsålder få gå den härligaste vägen (på grund av sitt tjänande under tidigare liv) […] – och för det andra att inför framtiden i ord och skrift fastställa att det finns så härliga, stora Gudomliga ting, helt annorlunda än vad människan förväntar sig och anar, för att sådana som Sadananda åtminstone till ordalydelsen riktigt ska kunna förnimma den högsta sanningen.”
Och han varnade redan 1955 i ett brev: ”Ni kan inte visa Väst en sämre tjänst än att göra dessa saker tilltalande för den mentalitet som människorna har där. Det sanna, det verkliga är precis lika ’revolterande för den indiska allmänna religiositeten och mentaliteten. […] Ni är mitt sanna barn, Vamandas. […] Käre Vamandas, inled den andliga revolutionen!”
Och trots all kritik och besvikelse skriver han två år före sin bortgång till Vamandas på hans födelsedag: ”Käre Vamandas, hjärtligaste lyckönskningar på Er födelsdag. Må Shri Krishnas nåd vila över er och ge Er kraft att tjäna ännu flera år och sprida Hans budskap till människorna. […] Säg alla – vad de gör för Er, det gör de också för mig – ”
Sadananda blev synlig i världen (avirbhava) i Tyskland 1908. I början av trettiotalet blev han lärjunge till Shrila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakur som vid ett tillfälle inför några av sina inhemska lärjungar tilltalade honom på följande sätt: "Du, Sadananda, och jag, vi har varit tillsammans i alla evigheter."
1933 mötte Sadananda först Svami Hridaya Bon Maharaja, då denne höll ett föredrag vid Lessing Hochschule i Berlin.
1934 reste han till London där munkar inom Gaudiya-Vaishnava Mission hade etablerat ett center och där han snart, i Bhaktisiddhanta Sarasvatis namn, fick initiation i mantras av Svami Bon och Guds namn av Svami Bhakti Pradip Tirtha Maharaj.
1935 reste han tillsammans med Svami Bon till Indien där hans guru gav honom hans andliga namn "Sadananda Dasa".
Efter det att hans guru blivit osynlig i världen (tirobhava) arbetade Sadananda oberoende utan anknytning till någon organisation, hängiven sin Shastram-seva, sitt tjänande av Bhagavans Ord-gestalt.
1954 mottog han sannyasa från en lärjunge till Shrila Bhaktisiddhanta Sarasvati vid namn Barasvami (Svami Satyabastabya Brajabasi) som brukade förklara Bhagavatam vid Gangesflodens strand i Benares.
1961 återvände Sadananda till Europa och verkade där till sin tirobhava 1977. Där arbetade han bland annat med att översätta originaltexter från sanskrit och bengali till tyska. Genom detta bistod han hela tiden, i bakgrunden, sin lärjunge Vamandas vid hans publikationer, föredrag och kurser. Sadananda själv gav undervisning i bhaktiyogas grundläggande teologiska principer endast till en mindre grupp svenska, tyska och schweiziska vänner.
En intervju om Svami på engelska finns återgiven i ett internet magasin med namnet Gaudiya Touchstone via följande länk:
Österrikaren Walther Eidlitz (Vamandas, 1892-1976) var tidigt en mycket framgångsrik författare. En tid före andra världskrigets utbrott kände han emellertid en obetvinglig längtan att fara till Indien för att studera dess uråldriga religion och for då dit ensam. Eftersom hans familj var av judisk härkomst tvingades Vamandas fru och son senare att fly undan nazisterna, som 1938 hade ockuperat Österrike. Efter många svårigheter fann de till slut en fristad i Sverige.
Under tiden blev Vamandas, i egenskap av utländsk medborgare, internerad i ett indiskt fångläger där han mötte sin guru Svami Sadananda Dasa, som där påbörjade sin sedan aldrig avbrutna undervisning av honom.
Efter Vamandas frigivning från interneringslägret önskade Bhakti Hridaya Bon Maharaja initiera honom i Gaudiya-vaishnava traditionen och Vamandas fick då sitt andliga namn Vimala Krishna Vidyabinode Das. (Av sin första guru, Shri, i Himalaya, hade han redan fått namnet "Vamandas", och hans vänner fortsatte att kalla honom så även efter hans invigning i Gaudiya-vaishnava traditionen.) Några få dagar efter initiationen i Bombay återvände han till Europa och Sverige och arbetade där oförtröttligt med att sprida kunskap om den indiska Orduppenbarelsen (Shastrams) genom föredrag, kurser och böcker. Hela tiden bistod Sadananda honom genom att förse honom med material och korrigera hans missuppfattningar.
Några böcker (i synnerhet "Krishnas leende", Korrektur, på tyska "Indische Gottesliebe") innehåller tyvärr många felaktigheter genom att Sadananda då inte hade fått möjligheten att granska hans översättningar. De senare böckerna och framför allt hans verk "Krishna Caitanya, Sein Leben und Seine Lehre" (Stockholms Universitet 1968); (vars första del gavs ut på svenska som "Guds Lek") ger dock en lysande överblick över essensen av Shastrams Orduppenbarelse.
Trots de misstag Vamandas begick i början, skriver Svami i ett av sina sista brev till honom: "Säg Era vänner att allt de gör för Er, det gör de också för mig."
Därför kan vi inte vara Vamandas nog tacksamma, eftersom han, förutom att skriva alla sina böcker, också förde Svami till oss.
Genom sitt livsverk utförde Vamandas en pionjärhandling, genom att på ett europeiskt språk skildra en kunskap som på den tiden var praktiskt taget okänd i Västerlandet.
Walther Eidlitz huvudsakliga utgivna verk på svenska:
"Den glömda världen" (Norstedts 1952, samt ny utvidgad upplaga Askild & Kärnekull 1972);
"Krishnas Leende", (bokförlaget Natur och Kultur, 1955);
"Livets mening och mål i indisk tankevärld" (bokförlaget Aldus, 1972);
"Guds lek" (bokförlaget Natur och Kultur, 1976). Boken utgör första delen av "Krishna Caitanya, Sein Leben und Seine Lehre".
I sina brev betonar Svami Sadananda Dasa om och omigen nödvändigheten av att studera bhakti-Shastras på ett systematiskt sätt: ”Faktum är att var och en som börjar måste tänka sig in i den exakta terminologin och börja helt från början. […] Det måste ske stegvis. […].” Hans erfarenheter i Indien och Europa hade lärt honom att vara mycket försiktig när det gällde att tala om eller att ge saker att läsa till dem som saknade förutsättningarna: ”Annars slutar allt i personlighetsklyvning, mystik och uppbygglig smörja.” Endast den som tänker och beter sig helt sakligt och klart kan gradvis komma vidare. Bhakti börjar inte med att bli ledsagad, utan med det egna initiativet att vilja tjäna, men inte SÅ som man SJÄLV vill, utan SÅ som bhakti säger:
”Att underordna sig Uppenbarelsen innebär ju just att stryka ett streck över det som man själv tycker och tänker och ersätta det med vad Uppenbarelsen själv säger.” […] ”Klart och skarpt är Kunskapens och Uppenbarelsens ljus. Det lämnar inte någon som verkligen lyssnar i ovisshet, inte över någonting. Där finns inget av mystiska antydningar som man sedan skulle kunna utlägga så som man ’upplever’ dem genom sin maya-intuition.” […] ”Bhakti innebär ju alls inte bara att ’älska’ Gud, utan att TJÄNA Honom, alltså ända fram till rati just tänka, göra och förstå det som man inte tycker om, det som går 100 % mot ens egen själviskhet och bekvämlighet, mot allt som handlar om en själv.”
Denna tämligen grova studievägledning kan inte ersätta den personliga undervisningen av en sann Guru, som ensam vet när en viss text är lämplig för en enskild lärjunge. Den utgör endast ett substitut inom ramen för en webbplats som gör andliga texter tillgängliga för allmänheten. Den ska göra det möjligt för den mogna läsaren att under eget ansvar välja texter som han anser vara lämpliga för sitt andliga liv. Därvid har vi hållit oss till den klassiska trefaldiga indelningen när det gäller att förmedla kunskapen om bhakti: sambandha (begreppsförklaringar och kunskap om sambanden), abhideya/sadhana (undervisning i metoden) och prayojana/sadhya (undervisning om målet).
På detta sätt undervisade också Caitanya Mahaprabhu Sanatana Gosvami (CC 2.20.124-126):
”Vedas och Shastras talar om objektet (sambandha), metoden (abhideya) och målet (prayojana). Krishna är det objekt man ska söka efter. (109, 124)
[Sambandha: principen, genom vilken hålls samman på rätt sätt. Krishna är sambandha mellan Bhagavan och världen, atma och världen, Bhagavan och atma. Utövandet av de plikter som gäller för bhaktiyoga förutsätter helt klar kunskap om dessa samband (sambandha jnana)].
Bhakti är metoden att uppnå Honom. Prema är målet. Ty prema är det högsta av alla värden och (det högsta av alla) mål överhuvudtaget. Det är den största rikedomen. (110/125) Genom prema uppnår man lyckan att få tjäna Krishna direkt i rasan av Hans Gudomliga ljuvlighet.” (11/126)
[Det är prema, Krishnas Egen kraft, som åstadkommer detta omedelbara tjänande och det är också prema, Krishnas Egen glädjekraft, som känner Krishnas innersta väsen.]
Detta citat vill INTE säga att bhakti eller tjänande är ett medel till målet att slutligen uppleva premas eller kärlekens lycka. I bhaktiyoga är väg och mål identiska. Det skiljer bhaktiyoga från de andra yogavägarna. I ett brev förklarar Svami detta på följande sätt:
”Om ni skulle mena att salighetsupplevelse nu följer som resultat av eller belöning för tjänandet, då glömmer ni att bhaktan, och ännu mycket mer just GOPIN ÄR HELT IDENTISK MED TJÄNANDET, och som Ni ju vet, gopin helt består av tjänande. Prema eller Guds-kärlek är alls inte något annat än tjänande. Det är tjänande som har sin grund i tjänarens bestämda personliga relation till Gud, en relation som korresponderar med respektive form, gestalt, dräkt, beteende och karaktär.”
2. SAMBANDHA JNANAM
Sambandha jnanam betyder klar kunskap om det ömsesidiga förhållandet mellan a) Gud och världen, b) Gud och atma, c) atma och atma, d) värld och värld och e) atma och värld. De texter som vi har placerat i denna avdelning handlar därför huvudsakligen om definitioner av atmans, Mayas och Bhagavans väsen och deras ömsesidiga förhållanden. Till denna avdelning hör också en ordlista med de viktigaste sanskritbegreppen, som vi ständigt utvidgar med definitioner från Svamis egna texter, men som hittills endast finns på tyska.
Ett vanligt missförstånd när det gäller bhaktiyoga består i att man håller den för att vara en anti-intellektuell väg, en ”hjärtats” eller ”kärlekens och hängivenhetens väg”, där känslan gör allt tänkande överflödigt. Varför denna uppfattning är felaktig förklarar Svami i följande kommentar till Bhaktirasamrita Sindhu 1.1.1.:
”Sambandha-jnana är inte den systematiska tolkningen av uppenbarelse- och trosinnehåll, utan är i sig själv uppenbarelse, dvs. uttryck för samvit-shakti (sam-vit = klart, rätt vetande) i svarupa-shakti [Guds Egen kraft]. Det är samvit-shakti som i sin första form av shraddha [trosövertygelsen att tjänandet av Gud är livets mening och mål] gör det möjligt för åhöraren att förvärva sambandha-jnanam, och det är samvit-shakti som talar till honom genom Shastra och Gurun i form av sambandha-jnanam. Anushilanam [tjänande] är svarupa-shakti-vritti [ett funktionssätt av svarupa-shakti] och det inbegriper därför nödvändigtvis klar kunskap om Bhagavans, bhaktis och bhaktans väsen. Därför har alla acharyas, från Mahaprabhu ända till denna dag, varnat för att ignorera sambandha-jnanam, lägga det åt sidan och betrakta det som något intellektuellt, och mena att bhakti skulle vara uttryck för det intuitivt-känslomässiga. Bhakti, från dess första början till dess högsta nivå (i form av prema osv.), är varken något intellektuellt eller intuitivt känslomässigt, utan verkan av Bhagavans svarupa-shakti som ’för Hans skull’ inbegriper aprakrita [övervärldslig] kunskap och aprakrita-seva och, i sevan, erfarande.”
De definitioner som ger det nödvändiga ABC för att kunna förstå bhaktitexterna och förhindra att man läser in sina egna föreställningar om själen, Gud och världen ger förstås bara en fingervisning. De uttrycks ofta genom liknelser som bara kan ge en ungefärlig uppfattning av det som åsyftas, som Svami t.ex. förklarar när det gäller det individuella förkroppsligade jaget [atma+kroppshöljena], jivan:
”I själva verket finns här ingen plats för liknelser. Vad man än må säga – som en gnista från elden, en ljuspartikel i solstrålen, den gyllene glansen från en ädelsten – alla dessa jämförelser gäller inte i alla avseenden. Men om man släpper allt det JORDISKA som häftar vid alla dessa bilder, så lyser det snart upp i hjärtat vad som menas med jiva.”
3. ABHIDEYA
Texterna i denna avdelning handlar om metoderna för bhaktis utövande och särskilt Gudsnamnets väsen och lovprisande, ty detta utgör det viktigaste medlet (upaya) (och högsta målet). I centrum av denna avdelning finns definitionen för vad bhakti eller TJÄNANDE innebär. Svami påpekade ofta att det är otillräckligt att översätta bhakti med ”kärlek”:
”Vi har översatt ordet bhakti med kärlek. Men man måste komma ihåg att bhakti i första hand betyder TJÄNANDE. Och detta är inte en tolkning som ges av någon särskild indisk filosofisk skola, utan definitionen ur Kashika-vritti i Paninis sanskritgrammatik. (Sutra 4.3,95–98) Där heter det: ’bhajyate sevyate iti bhaktih’. För att kunna älska en person, måste man känna denne. För att kunna tjäna Gud, måste man veta vad Han Själv anser vara ett tjänande av Honom.”
4. PRAYOJANA
Texterna som handlar om målet eller prema är lila-texter och böner eller sånger som prisar målet. De ska först läsas då man är fast grundad i sambandha-jnanam och abhideya (tjänandet). Tjänandet av Gud på premas nivå förutsätter följande egenskaper (översatt från engelska):
”1. Fullständig kunskap om Gud.
2. Känslan att Gud är kärlekens mest älskade objekt.
3. Överlåta allt till Gud.
4. Fullkomligt uppgivande av önskan om personlig lycka.
5. Känslan att upprätthålla livet endast för Guds skull och till Hans glädje.
Den som är genuint likgiltig när det gäller sinnesnjutning, vars hjärta fullständigt har förlorat längtan efter lust, vars sinnen är ivriga att flöda inåt och smaka rasan av prema-tjänande som består helt av cit – han är den lyckligt gynnade själ som är kvalificerad att gå vägen av underordning under gopis och kultivera deras bhava.”
5. AVSLUTNING
Alla texter går naturligtvis inte att inordna på ett entydigt sätt, eftersom de inte skrivits med tanke på dessa kategorier. Det handlar strängt taget inte heller om nivåer eftersom – som redan påpekats – väg och mål är identiska i bhaktiyoga. Från praktisk synpunkt t.ex. tycks ordningsföljden t.o.m. vara omvänd: Först möter man en bhakta som får en att ana målet, och därmed förmås man att fråga om grunderna, för att sedan börja gå vägen – för att till slut möta skuggbildens urbild, som man först blev upplyst om. Men för att vägen från skuggbilden verkligen ska leda till urbilden och inte till en maya-Krishna är det nödvändigt att börja med sambandha-jnana, och att genom utövandet av bhakti förvandla denna kunskap till förverkligad kunskap, för att vara redo för det spontana uppenbarandet av tjänandets objekt och övergången från indirekt till direkt tjänande i prema-rasa-seva:
”För den som inte känner den söta frukten på trädet kan en skugga på den sneda, ojämna muren bli till en hänvisning att söka efter den verkliga frukten. Och för den som VILL TJÄNA det verkliga Ordet kan skuggordet ungefärligen antyda i vilken riktning det sanna Ordet ska sökas, nämligen där svarupa-shakti talar genom en sann bhaktas mun.”
Lyssnande, förståelse och tjänande är i bhaktiyoga inga mänskliga prestationer. De är uttryck för Guds Egen kraft, svarupa-shakti. Utan förbindelse med denna svarupa-shakti läser, ser och hör man bara skuggordet:
”Det är svarupa-shaktin själv som hör i atman hos den lyssnande människan, som sitter inför Gurun, precis som det är svarupa-shaktin som talar i guruns atma. Den som av en händelse skulle råka sitta där kan visserligen höra ord som kommer ur guruns mun och som förnimmes av lärjungens öra, och han skulle också kunna uppfatta hur lärjungen upprepar eller till och med skriver ned dessa ord.
Sålänge svarupa-shaktin emellertid inte verkar i åhörarens atma och han blott skriver ned de ord som han hör med det fysiska örat, har dessa ord överhuvudtaget ingenting att göra med de ord som är fullt uttryck för svarupa-shakti. De förhåller sig till svarupa-shakti-Ordet, som är identiskt med saken själv, som skuggan av en söt frukt på det levande, rikväxande trädet, en skugga som dessutom är förvrängd, eftersom den faller på en sned, ojämn mur.
Såsom en rejäl tugga på den grova murens skuggfrukt endast vållar den som vill smaka frukten olycka, då han ju biter rakt in i stenen, så leder sysslandet med svarupa-shakti-Ordets blotta skugga utan en kvalificerad lärare bara på avvägar.”
Med undantag av breven utmärker sig Svamis texter genom att översättningarna ligger mycket nära originalet och ofta är försedda med långa definitioner, kommentarer av acaryas och hänvisningar till andra ställen i Shastrams. Därför kan man inte läsa dessa texter snabbt. Men detta förhindrar också att man ”biter i muren”. Från bhaktis synpunkt är det arbete man måste investera i korrekt förståelse väsentligt för tjänandet. Svami förklarar detta på följande sätt:
”Det ofta kryptiska språket samt användningen av ett och samma ord för helt motsatta saker ska tvinga åhöraren och lärjungen till att helt noggrant, inte bara lyssna med ’oändlig’ uppmärksamhet, utan också tänka med, MED-tänka. Shastras blir då inte till ett objekt för njutning genom hjärta och hjärna, utan ett objekt för det kunskapsrika, kärleksfulla TJÄNANDET.”
Därför såg Svami sin egen uppgift i att ”ge ut texter som ligger helt nära originalet, som tvingar läsaren till hårt medarbete.” Svami gav Vamandas en värdefull kritik och välsignelse som vi själva alltid försöker behålla i tankarna:
”Ni saknar tålamod när det gäller att lyssna, att stilla begripa, intresset att eftertänksamt smälta det hörda, beredskapen till KUNSKAPSRIKT tjänande. Ni känner inte att en rad som är rätt förstådd, som lyst upp klart i ert tänkande, kan vara en nyckel till evigheten.”
Vamandas böcker kan ordnas på följande sätt:
1. SAMBANDHA JNANAM
”Der Glaube und die Heiligen Schriften der Inder” (”Indiernas tro och heliga skrifter”; ännu inte helt översatt till svenska, och inte alls till engelska, ger en introduktion till hindusimen)
”Livets mening och mål i indisk tankevärld” (första och andra kapitlet: psykologi)
”Krishna Caitanya. Indiens dolda skatt” (första delen, första och andra kapitlet: teologiska grunderna)
("Guds Lek" är en översättning av den första delen av "Krishna Caitanya".)
2. ABHIDEYA
”Livets mening och mål i indisk tankevärld” (tredje kapitlet: Yogavägarna)
”Krishna Caitanya. Indiens dolda skatt” (första delen, tredje kapitlet: Bhaktis utveckling)
("Guds Lek" är en översättning av den första delen av "Krishna Caitanya".)
”Den glömda världen” är ett självbiografiskt verk som ger en levande skildring av Vamandas möte med Svami i interneringslägret i Indien under andra världskriget.
Boken ”Krishnas leende” (ännu inte helt översatt till engelska) är – pga. ca 300 sidor korrektur av Svami, vilka Vamandas inte kunde inkludera i en andra reviderad utgåva eftersom den aldrig blev tryckt – inte lämplig att använda i det vetenskapliga studiet av bhaktiyoga.
Hittills är det inte mer än omkring 10% av den samlade litterära kvarlåtenskapen efter Sadananda – där enbart översättningarna av Shastram-s fyller över 4000 sidor – som har blivit digitaliserade, och av dessa har endast omkring 30% blivit översatta till engelska eller svenska.
Texterna som ges här kan sorteras i följande grupper: brev till Bhaktisiddhanta Sarasvati, Svami Bon, Vamandas eller vänner i Europa (eller från dem), inklusive Svamis rättelser till Vamandas bok ”Krishnas leende” (1933-1977), dagböcker av Svami och Vamandas från interneringstiden i Indien (1939-1945) och dagböcker av Svami under hans resor med Bhaktisiddhanta (1934-1936), Svamis artiklar för Gaudiya missionens tidskrift i Bengalen ”The Harmonist” (1935-1936) och slutligen handskrivna eller maskinskrivna översättningar av Shastram-s (ca. 1935-1976). Breven innehåller ofta sånger, böner och passager ur Shastram-s som vi ger i separata dokument. Brev har blivit förkortade, försedda med rubriker som anger innehållet och har anonymiserats.
Följande brev ger en uppfattning om under vilka omständigheter exempelvis Murari Guptas ”Kadaca” översattes (129 s., ännu inte online). Brevet skrevs av Gauranga Ghoshe, en fattig vaishnava, vars familj så att säga hade adopterat Svami i Calcutta. Han skriver till Vamandas:
”Ni kan inte föreställa Er hur hans tillstånd har varit sedan september: svåra smärtor, och hans huvud har plötsligt blivit kallt både på natten och dagen. Doktorer, injektioner, protein, mediciner från Canada och omsorgsfull diet till enorma kostnader har på något sätt gjort att han kunnat läsa.
Plötsligt beslöt han sig för att börja med Murari-översättningarna. Han begav sig till en mans hus här i närheten bara för att kunna sitta där hela nätterna till gryningen och skriva och tänka och skriva, och efter att ha avslutat Murari-översättningarna var han helt slut eftersom det inte fanns någon där som skötte om honom, och som kunde ge honom hans diet och mediciner var timme, som föreskrivet.
När Ert manuskript kom arbetade han som en vanvettig dag och natt och lyssnade inte på någon. Dagen efter det hade skickats iväg kollapsade han och fördes under stora svårigheter tillbaka till mitt hus. Vi vårdar honom i skift men Ni vet att vi bara kan ge honom vår tid och kraft och kärlek. Att hålla honom vid liv innebär mer än 100 rupier per månad – bara för mediciner och doktorer, utan hans föda, diet etc.
Han försökte spara till ett köp av en skrivmaskin på avbetalning, så att en kopia av hans anteckningar kan stanna hos honom och Ni bättre kan läsa vad han skriver, men han var tvungen att avstå från detta för att betala läkarräkningen.” (1953)
Samma år översattes passagen i Caitanya Caritamritam (45 s.) om mötet med Raya Ramananda. Svami till Vamandas:
”Där sitter Ni båda i fjärran land och längtar efter seva och att få lyssna till lila. Därför har jag åter tagit mig samman och sedan igår sitter jag invid en larmande hotellradio för att för er arbeta igenom och skriva ner en över¬sättning med kommentarer av avsnittet om Raya Ramananda i C.C. Det är väl inte möjligt att stoppa kroppens förfall länge till och bevara livet.”
Caitanya Bhagavatam (487 s., ännu inte online) översattes under liknande omständigheter (1955):
”Det har hänt något alldeles FÖRFÄRLIGT! För att stärka er, hade jag tänkt berätta lite om några viktiga saker ur Caitanya Devas lila, och under de tre veckor – då jag inte fick någon post från er – gjorde jag några anteckningar om detta. Jag slog då upp Brindavana Dasas Caitanya Bhagavatam, som skrevs mellan 1545–50, och som jag en gång studerade noggrant för nitton år sedan. Det försatte mig i en sådan förskräcklig extas, att jag tog Barbaras sköna släta flygpostpapper, och sedan tjugo dagar har jag nu översatt som en vanvettig arton timmar om dygnet. Här finns verkligen ALLT som är nödvändigt, utom ett par geografiska detaljer och de brukliga pranama-verserna i slutet av kapitlen och i början av verket. I liten myrskrift har jag nu redan översatt 65 sidor (av de 12 300 shlokas redan 4 800).
Det är ett OERHÖRT UPPRÖRANDE verk; man glömmer att äta, dricka och sova. Jag vet inte om kroppen håller stånd ända till slutet, men jag hoppas att via flygpost kunna skicka er detta rekommenderat i slutet av denna månad. ALLT SOM NI HITTILLS HAR LÄST ”OM” CAITANYA DEVA , I KÄLLOR OCH BÖCKER, BLIR TILL ETT BLEKT SKEN inför detta verks lysande måne. TRO MIG, UTAN DENNA TEXT KAN NI INTE HA EN ANING OM VAD LILA ÄR, I SYNNERHET INTE LILAN MED HANS EVIGA FÖLJESLAGARE. DET ÄR INGEN ÖVERDRIFT.”
Sevan för Guds Egen Ord-form stod alltid i centrum i Svamis liv. Han förklarade för Vamandas vad det innebär att översätta i ett tjänande sinnelag:
”Utan att veta sig vara helt ensam och isolerad som på en vattenomfluten ö, med endast CC. och Bhagavatam, och allvarligt bemöda sig om att försöka finna innebörden i varje ord för att finna vägen och inte gå vilse kan man ALDRIG förstå vad Krishna och Caitanyadeva vill. Ty endast dessa mycket viktiga kommentarer [till dessa verk, skrivna av acarya-s] kan förhindra att man låter läsa in sina egna vasana-s och samskara-s i texten och förfalskar den. […]
Ni saknar tålamod när det gäller att lyssna, att stillsamt begripa, intresset att eftertänksamt smälta det hörda, beredskapen till KUNSKAPSRIKT tjänande. Ni känner inte att EN rad som är rätt förstådd, som lyst upp klart i ert tänkande, kan vara en nyckel till evigheten. […] Vedas uppenbarelse är inte ett OBJEKT för intellektuellt exploaterande, ett OBJEKT för KUNSKAP och VILJAN ATT VETA, utan för TJÄNANDE och LYSSNANDE.
Klart och skarpt är kunskapens och Uppenbarelsens ljus. Det lämnar inte någon som verkligen lyssnar i ovisshet, inte över någonting. Intet av mystiska antydningar som man sedan skulle kunna utlägga så som man ’upplever’ dem i sin ’maya-intuition’.”
Svamis vetenskapliga apparat rymdes enligt hans egna ord i ”fem stora stålkoffertar och sex mindre”:
”Det är mig så kallt i detta varma land. Hur mycket längtar jag inte efter min Vamandas. Er kunde jag ju be att räcka mig ett av de tunga Bhagavata-banden, som jag knappt har kraft att lyfta ur kofferten, och sedan berätta för Er om de många märkliga och hemlighetsfulla skönheter som döljer sig bakom dessa motspänstiga och tunga sanskrit-konstruktioner.
[…] Jag har instruerat Gauranga [Ghoshe] at meddela er om Sadananda lämnar den här världen. Det finns fem stora och sex mindre numrerade stålkoffertar, färdiga att skickas till er.” (1955)
Efter Svamis tirobhava 1977 donerade fru Phyllis Imhof år 1987 till slut hela hans bibliotek till Universitetsbiblioteket i Basel. Han hade hyrt ett rum i hennes hus i Basel, ett rum som hon behållit som det var i ytterligare tio år. 2010 informerade Benedikt Vögeli, den tjänsteman som var ansvarig för denna samling, att Svamis bibliotek innehöll ca 250 volymer som fyllde åtta hyllmetrar, varav hälften var på indiska språk. Handskrivna texter överlämnades dock aldrig till Basels UB. 2001 arbetade en vetenskaplig assistent med denna samling och därefter beslöt bibliotekets chef, efter att ha konsulterat experter vid Basels Universitet, att överlåta sektionen på indiska språk (ca. 140 titlar) till Indologiska institutionen vid Zürichs Universitet. Resten katalogiserades av Basels UB och inkluderades i deras bestånd såvida dessa titlar inte redan fanns där. Dubletterna skänktes till Basels Universitetets indogermanska bibliotek (under prof. Dr. Rudolf Wachter).
Av de ca 140 titlarna i “Schulzes samling” finns nu 27 engelska och tyska titlar i katalogen på IDS Library Association Basel Bern. Uppenbarligen hamnade dock inte titlarna på indiska språk vid institutionen för indologi vid Zürichs Universitet, utan återfördes till fru Imhof. 1989 överlämnade hon dem till herr Georg Wagner, som hade studerat under Svami i Basel under det tidiga sjuttiotalet och även kunde sanskrit. Eftersom den delen av kvarlåtenskapen som tillhörde Svami innehåller ca 140 titlar, de flesta på indiska språk, är de högst troligt precis de böcker som ursprungligen var tänkta att hamna I Zürich.
Efter Georg Wagners bortgång 2013 blev vi kontaktade av hans son och arvtagare, Pasqual Wagner, via professor Frank Neubert vid institutionen för religionsforskning i Bern. Pasqual Wagner har nu frikostigt donerat dessa böcker till Sadananda-arkivet där de kommer att förvaras och användas för vidare forskning. Kvarlåtenskapen omfattar inte bara böcker, varav många innehåller handskrivna kommentarer och översättningar av Sadananda, utan också andra av Svamis manuskript som ärvdes av hans far efter Phyllis Imhofs bortgång1989.
Vi uttrycker härmed vår tacksamhet till alla som varit inblandade i bevarandet av dessa texter som är mycket värdefulla för vårt arbete/seva, och särskilt till Pasqual Wagner, professor Frank Neubert och Ursula Bründler Stadler, vilken välvilligt har lagrat dessa böcker/texter under ca två års tid.
Sambandha jnanam betyder klar kunskap om det ömsesidiga förhållandet mellan a) Gud och världen, b) Gud och atma, c) atma och atma, d) värld och värld och e) atma och värld. De texter som vi har placerat i denna avdelning handlar därför huvudsakligen om definitioner av atmans, Mayas och Bhagavans väsen och deras ömsesidiga förhållanden.
Texterna i denna avdelning handlar om metoderna för bhaktis utövande och särskilt Gudsnamnets väsen och lovprisande, ty detta utgör det viktigaste medlet (upaya) (och högsta målet). I centrum av denna avdelning finns definitionen för vad bhakti eller TJÄNANDE innebär.
Texterna som handlar om målet eller prema är lila-texter och böner eller sånger som prisar målet. De ska först läsas då man är fast grundad i sambandha-jnanam och abhideya (tjänandet).
Vännen Sadananda
”Liksom det är eldens natur att brinna, så är det människosjälens natur att älska, att älska Gud”, sade Sadananda. Han var högväxt och smärt, och hans hjässa var rakad. Han bar indisk munkdräkt, fastän han var europé. Som nykomling stod han där en dag helt stilla vid utspisningsbaracken, där de internerade redan hungrigt samlades, medan de stora rovfåglarna kretsade över dem i upphetsade svärmar. Jag tilltalade honom, han svarade sakligt och enstavigt. Vårt första verkliga samtal hade vi på den nattliga fotbollsplanen. Där berättade han för mig om en antik grekisk vas, som han en gång hade sett. Ett hjul med sexton ekrar var avbildat på vasen, och runtom hjulet såg man bilder ur de gamla grekiska mysterierna och en inskrift: ”Jag har hoppat av från Ixions hjul.”
Enligt de gamla grekernas föreställning var Ixion en skuldbelastad man, som efter döden för evigt var fastbunden vid ett snurrande hjul – så mycket erinrade jag mig. Men jag hade inte fattat, att de grekiska mysterierna talade om vår egen värld såsom den eländets ort, där varje levande varelse utan att veta det är fastspänd vid ett snurrande hjul, de upprepade existenserna i förvandlingsvärlden.
Jag måste åter tänka på hjulet i den övergivna gamla kvarnen, som jag i min barndom brukat stirra på i timtal, vilket i den mörka klyftan mellan de svartnade murarna kastade upp bäckens vatten i kaskader som genast åter splittrades och föll sönder: vinst och förlust, ära och smälek, seger och nederlag, lycka och lidande, hälsa och sjukdom, återseende och skilsmässa; vissnande, död och ny födelse. Det egna begärets kraft blev till bäckens vatten, som ändlöst driver hjulet vidare i förvandlingsvärlden. All indisk visdom strävar efter att befria människorna från detta Ixions hjul. Också Shri betraktade denna befrielse såsom det högsta målet.
”Befrielsen från det brännande lidandet i förvandlingens värld är inte det högsta målet”, sade nu Sadananda. ”Den befrielsen är bara första steget på den oändliga vägen in i Guds glömda värld, den väg, på vilken gudskärlekens guru leder sin lärjunge.”
”Vad är det för en väg? Vad är det för ett mål?” frågade jag förväntansfullt.
”Vägen är kärleken, målet är kärleken, allt större, ur hjärtat överströmmande kärlek till Gud. Liksom gnistan bär vittnesbörd om eld genom att den bränner, så bär själen vittnesbörd om Gud genom att den älskar. Gnistan, det är den enstaka själen, den stora kärlekselden är Gud. Gnistan är liten och obetydlig gentemot den eld från vilken den utgår. Men dess oändliga obetydlighet har bara med dess yttre gestalt att göra. Själen är fördold och vet ingenting om sin verkliga natur, men när själen vaknar upp till sig själv och åter börjar älska, fylld av en outsäglig längtan tillbaka till Gud, då har också del del i det eviga, i dess fullhet, renhet, frihet och evighet. Då är den avklädd all egennytta och strävar inte efter någonting annat än att bereda Gud glädje. Då kan den, kärleksfullt tjänande, ta del i det gudomligas inre liv.”
”Är inte det högsta målet att få veta sanningen? Det har min guru lärt mig.”
”Vishet når man inte genom att vilja veta, utan bara genom kärleksfullt tjänande. Att blott vilja veta är ännu själviskhet och önskan att tillfredsställa egoismen.”
”Är inte Shanti, den Gudomliga friden, det högsta?” frågade jag. ”Tänk på de buddhistiska skulpturerna. Tänk på den outsägliga friden i den mediterande Buddhas milt leende ansikte. Är inte alla religioner på jorden eniga i sin bön om fridens välsignelse? ’Herren välsigne dig och bevare dig; Han vände sitt ansikte till dig och give dig frid.’ ”
”Ja, religionerna är eniga i att be om frid, i samma mån som de ännu står på det förberedande stadiet och är lärokurser för små halsstarriga barn. Då förefaller själva borttvättandet av den jordiska smutsen och den jordiska kampens nöd att vara det viktigaste. Betrakta alla olika religionsbekännare”, fortsatte Sadananda i bedrövad ton. ”Alla vill de ha något av Gud. Som om Gud vore en ordermottagare och leverantör. Den ene ber om makt. Den andre ber i hemlighet om rikedom. Den tredje ber om en ung vacker kvinna. Den fjärde ber om en son. Den femte ber om hälsa och ett långt liv. Den sjätte ber att hans parti skall segra och motståndaren ömkligen gå under. Den kristne vill komma till himlen och där njuta evig salighet. Hindun vill bli fri från samsara, den föränderliga världens brännande hjul, och sedan tryggt vältra sig i hänryckning i all evighet. Buddhisten vill ingå i nirvana. Alla vill detsamma, var och en vill ha en försäkring, som garanterar honom frid, trygghet, frihet från lidande. På samma sätt är det med Shankaracharyas anhängare. De vill ingå i Brahma, försjunka i det gestaltlösa gudomliga ljuset, där varje splittring försvinner i det ljus som omhöljer Guds gestalt. Eller de vill till och med bli som Gud. Också ni, Walther Eidlitz, hör till dem. Sjöng ni inte medan ni vandrade i Himalaya: ’Aham Brahmasmi … Jag är Brahma.’ – För övrigt har ni grundligt missförstått den satsen i Upanishaderna. Den betyder: Jag är i min innersta själ av samma natur som Brahma, på samma sätt som gnistan är av samma natur som elden.”
Sadananda tystnade. Tigande gick vi av och an utefter taggtrådsstängslet. Runtom lägret tjöt schakalerna och drog sig så småningom allt djupare in i skogen.
”Shri har aldrig sagt till mig att friden är det högsta. Han sade i stället: Jag skall än så länge bara ge dig frid”, återtog jag efter en stund. ”Och inte ens friden lyckades jag uppnå.”
Milt lade Sadananda sin hand på min axel: ”Sörj inte, Vamandas, över att ni har fallit och tror er ha förlorat allt. Krishna brukar kallas Anathabandhu, de Herrelösas Herre, herren över dem som inte längre äger någonting annat än sitt armod och sin längtan efter Honom. Tro mig, Krishna gläder sig mera över en som trots tusen hinder längtar efter att älska och tjäna Honom i trängseln och smutsen bland dessa baracker bakom taggtråden, än över en som i trygghet och säkerhet mediterar i den stilla rena skogen eller i ett rum med madrasserade dörrar. Ni är Krishnas egendom. Också er meditation, era framgångar och misslyckanden, också era sjukdomar tillhör Honom. Men vem vågar någonsin fullständigt utlämna sig åt Gud på Hans villkor, istället för sina egna? Mången har försökt följa en Gudomlig frälsares föredöme och säga som han: ’Ske din vilja och icke min.’ Men när det så blir allvar, när Guds vilja griper honom med brusande kraft, då blir han rädd, då viskar han i hemlighet: ’Nej, så menade jag inte. Nej, hitintill, men icke vidare!’ Ingen vill tro på att Gud kan komma till honom också i gestalt av en katastrof, ett fullkomligt sammanbrott. Men tro mig, om någon förmår att verkligen utlämna sig åt Gud, då behöver han inte oroa sig mer. Då övertar Gud allt ansvar för honom, för allt han gör. Då är det likgiltigt om han befinner sig i en avgrund i den föränderliga världen eller i Guds rike, ty då är han alltid i Guds kärleksrike och spelar med i Guds och Hans eviga följeslagares drama, om vilket världen ingenting vet.
Friden, Nirvana, som så många längtar efter, är bara ett genomgångsstadium på väg in i Guds egentliga rike. Den sanna friden är inte bara att vara fri från spänning. Lidelsefriheten hos den indiske yogin, som står över allting, är omåttligt överskattad. Den sanna friden är att i varje situation och i varje lidande bevara vissheten om att man i den djupaste grunden av sitt väsen ändå ständigt är oskiljaktigt förenad med Gud.”
Åter gick vi tysta en lång stund. ”Svamiji”, bad jag så, ”vad har er guru sagt, varför lever vi, enligt hans mening? Varför har vi fått denna jordiska kropp?”
Sadananda flammade upp: ”Min guru har sagt: ’Vi har fått denna tröga kropp, för att vi skall låta varje andetag förbränna den i vår kärlek till Gud.’ – Men det förstår ni ännu inte, Vamandas. Ni vet ju inte än vem Gud, vem Krishna är … ”
”O, jag skulle vilja skåda Gud”, sade jag.
”Det kommer inte an på att ni skådar Gud”, tillrättavisade mig min följeslagare strängt. ”Det kommer mycket mera an på att Gud ser er, att Han dras till er genom skönheten och renheten i er längtan efter kärleksfull hängivenhet. När människan vill se Gud, så beror denna önskan många gånger bara på hennes drift att utnyttja allting. På samma sätt som människorna i sin själviskhet förnedrar alla jordiska företeelser genom att förvandla dem till objekt, hänföra dem till sig själva och vilja njuta dem – på samma sätt vill somliga människor också kunna njuta Gud.”
”Hur skall jag kunna bli fri från denna egoism?” frågade jag.
”Inte heller så får man fråga”, svarade Sadananda hårt. ”Också den frågan härstammar ur egoismen. Bed Krishna, den obekante, den förborgade, att Han ger er kraft att en gång i framtiden uppriktigt kunna be om att få tjäna honom i sanning och lära er älska honom. – Det har blivit sent. Vi måste sova. God natt, Vamandas.”
|
Summary |
|
|
Den glömda världen, Norstedts 1948
Walther Eidlitz är en österrikisk författare och religionshistoriker, som av en alldeles särskild sorts äventyrslust och upptäckarhåg farit jorden kring och vistats långa tider bland skilda folk. Hans tidigare författarskap omfattar både romaner, noveller, lyrik och dramatik och han hedrades 1924 med staden Wiens litteraturpris. För svensk publik är han känd genom “Vindrosen runt”, en bok som rönte uppmärksamhet på grund av sina medryckande och samtidigt inträngande skildringar av människor och miljöer. Det stora äventyret för Eidlitz är nämligen just mötet med människan, med hennes trosföreställningar och seder, strider och frigörelse. Sedan några år är Eidlitz bosatt i Sverige, och i hans nya bok, som översatts från originalmanuskriptet, framträder än tydligare hans egenart som människa och författare på ett sätt som måste väcka intresse och sympati.
Den glömda världen är, som författaren i en undertitel anger, en bok om det okända Indien. Något år före krigsutbrottet anträdde han sin färd för att i både yttre och inre mening söka sig fram till Kailas, gudsuppenbarelsens berg, och den klara sjön vid dess fot, Manasarovar, andens sjö, där enligt sagan den eviga människosjälen gungar på rena vågor likt en svan, obesmittad av fruktan, hat och begär. Men det blev annorlunda än han tänkt. Pilgrimsfärden in i Tibet under mahatman Shris ledarskap måste avbrytas, sedan tåget redan nått upp i Himalayas övre delar, och den ivrige, kunskapstörstande européen fick besanna sin indiske lärares ord: “det sanna Kailas ligger inom dig själv, det är det du måste söka uppnå.” Under åtta års oförtrutet och hängivet uppgående i hinduismens föreställningsvärld och innerliga fromhetsliv, ofta under de motigaste och mest påfrestande, yttre förhållanden, sökte Eidlitz fram till det mål som blev hans. – Det blev icke bara en pilgrimsfärd på jorden utan en vandring i Upanishadernas och Bhaktis värld, som Eidlitz kom att vara med om, och det är det äventyret han skildrar på ett sätt som griper och fängslar.
|
|
Reviews |
|
Den glömda världen, Norstedts 1948
Brev 30.6.52: […] Min käre Vamandasji. Jag har fått Ert mycket goda brev. Jag är bekymrad över att Ni har dragit på Er en svår bronkitis. Ni måste ta Er i akt. Ni måste kunna arbeta hårt under många år framöver. Jag har läst boken (den engelska utgåvan) för första gången. Det är mycket som är bra i den men där finns också några helt förskräckliga saker, min ädle! Nu kommer man säkert att gå hårt åt mig. I nästa brev kommer sidhänvisningarna […] Jag längtar så mycket efter att få hjälpa Er med Ert arbete. Jag är Er så oerhört tacksam över att Ni förmedlar lite grann om Caitanya och Krishna till Väst. Att jag fortfarande är vid liv är tack vare Er och vännerna.
Brev 2/7–52: Käre Vamandasji. Idag till Er bok. Bli nu inte ond. Jag borde själv ha läst texten, då Ni var här. Alltså är det mycket mitt eget fel, att inte detta blev ändrat. Där finns nu saker som är felaktiga och tokiga i grunden. Var vänlig att se upp med nästa bok!!
[Sidhänvisningarna avser den svenska utgåvan, utgiven av Askild & Kärnekull 1972. Observera att Svami med säkerhet inte har rättat allt i boken, endast några av de värsta felen.]
Sid. 72, sista stycket:
Detta är det värsta stället i hela boken. Det smärtar var och en i själen. Yamuna-vatten är heligaste vatten, heligare än Ganga. Hon är sakhi i Brindaban och hon är drottning i Dvaraka (Kalindi). Man må med andakt låta några droppar falla på ens huvud, och omsorgsfullt dricka lite grann! Men att bada sina fötter i henne, därför att de är trötta, och ta emot seva av henne!!
Vad skulle Ni säga, om Ni läste i en bok att någon for till Italien, och eftersom han har snuva snyter han sig i den heliga Veronicas svetteduk och som resultat blir han fri från sin kroniska snuva? På grund av detta förskräckliga ställe kommer jag att få lida mycket.
Sid. 78, 3:e stycket:
Krishna ”faller i meditation”? Nej, blott en tanke – och genast fanns de många Brahmas där.
Sid. 96, 4:e stycket:
Inte ”… som avataren Krishna”, utan ” … som avatarin Krishna”.
Sid. 97, 2:a stycket:
Att Ganesha omfamnar Krishnas fötter och dessutom ständigt är något som är nytt för mig. Varifrån har Ni fått detta? Inte ens Shri Radha förmår göra detta. Ganesha är bara en deva i den yttersta periferin. Detta står inte att finna i något Shastram.
Sid. 98, 3:e stycket, liksom 123, 3:e stycket nedifrån:
” … om hur Gud uppenbarade sig som Krishna.” Nej, det måste heta: ” … om hur Krishna, Gud Själv, uppenbarade sig Själv.” Krishna är Gud, och man får inte väcka intrycket, att någon ”okänd Gud” uppenbarar sig som Krishna. Detta fel återkommer ett flertal gånger i Er bok.
Sid. 131, 1:a stycket:
[I det engelska originalet står det ” … bli en del av Brahma …”, i den svenska ” … ingå i Brahma …”.] Inte ”en del av Brahma”, vilket är helt mot Shankara, utan ” … att erfara sin atmas identitet med Brahma”.
Sid. 137, 1:a stycket:
(I den svenska utgåvan står det ” … lämnat jordelivet …”, i den engelska ” … hade dött …”.)
Gurun dör inte, utan han ”lämnar den jordiska världen”.
Sid. 137, 1:a stycket, längre ned:
Det ska heta: ”… i närvaro av några av hans lärjungar …”, inte ” … inför ett stort auditorium …”.
Sid. 151, 5:e stycket:
” … sanskritroten radh betyder vördnadsfull kärlek …”? Nej, ”kärleksfullt tillbedja, kärleksfullt älska och tjäna och tillfredsställa …”.
Sid. 134, 4:e stycket:
Detta förstår jag inte. I sitt ursprung uttrycker alla ord Honom och Hans rike etc. Eftersom vi endast har skenet, förstår vi inte detta. Ordboksordet ”Krishna” är också av jordisk natur. Men varje sant ord, som uttalas av atman under uttryck av cit-shakti – vilken stammar från Honom, och alls inte är något som skulle kunna tillhöra atman – uttrycker dess väsen, och av dessa, av atman uttalade ord, är Namnet Krishna identiskt med Namin (den som namnet betecknar) och således inte av den här världen.
Sid. 161, 2:a stycket:
Denna berättelse om Parikshit är misslyckad. Det var ingalunda Parikshits misstag, att han menade sig ha besegrat Kali. Sedan detta ” … Kali trädde in i hans eget hjärta …”, [i den svenska utgåvan ” … kastade sin skugga i …”] Parikshit behöver, i likhet med samtliga nitya-parishadas, aldrig stå under Maya’s inflytande. Det är Krishnas önskan, att allt blir på detta sätt, och Krishna ger den felfria (fläckfria = ej befläckad av Maya) Parikshit impulsen att handla som han gör, liksom Han ger den lille pojken impulsen, att uttala förbannelsen över Parikshit etc., eftersom Krishna har utvalt Parikshit till att inleda uppenbarandet av Bhagavatam. Alla försök att se Bhagavatams gestalter etc. i analogi med det mänskliga är felaktiga.
Sid. 164, avslutningen på kapitlet:
[Denna del saknas i den svenska utgåvan men återges här för att göra Svamis kommentar relevant; observera att detta är Walthers referat av vad Sadananda sade, kanske inte vad han verkligen sade!]:
Citat: Nästa dag kom Sadananda igen. Helt oväntat uppenbarade han sig i mitt rum. Han tyckte inte om avtalade möten, och även i fängelselägret var han fri som en fågel. ”Nå, Vamandas”, sade han. ”Det verkar som om du har arbetat. Har du tänkt på människans livsmål?”
”Oh ja, det har jag. Människans sanna mål är inte dharma, artha, kama – rättvisa, välstånd, lust – utan befrielse från den eviga cirkeln av födelser och död. Mukti är människans mål … Genom sin kärlek till Krishna, uppnådde kung Parikshit befrielse och inträdde i Gudomlig existens.”
Sadananda såg sorgset på mig. ”Förstår du fortfarande inte, sitter du fortfarande fast i Shankaracharyas system, som du lärde dig hos Shri? Förstår du inte hur fruktansvärt en bhakta upplever det, att någon kan söka efter Guds-kärlek – som Shankaracharya har förklarat det – som ett medel att uppnå befrielse? Och sedan, om han har uppnått kunskapen, om han vet att han är ett med Brahma, låter han sin kärlek till Gud svalna och dö bort. Sedan kan ha ta bilden av den personlige Guden – som han nu inte längre har behov av – och kasta den i floden, som en slutgiltig illusion. Och han själv är nu det stora Brahma.”
”Men i berättelsen om Parikshit sägs det, att han blir det oändliga Brahma. Är det inte det högsta målet, att bli ett med Brahma?”
”Nej”, sade Sadananda kort. ”Du känner versen från Gitas sista sång: ’brahmabhutah prasannatma … Han som har blivit ett med Brahma, och blivit ett med sin atma, och inte längre sörjer, och inte längre hyser begär’ … Fortsätt nu själv att läsa.”
Jag läste: ” ’ … han uppnår den högsta kärleken, den högsta bhaktin, till Mig’.”
”Detta betyder”, förklarade min vän, ”han som har blivit ett med Brahma och blivit ett med den evige Anden, som inte längre sörjer och inte längre begär, men som inte stannar här, utan i sin stora längtan att tjäna och älska än mer, föredrar att tränga vidare, han uppnår högsta bhakti till Gud. Krishna talar så. Det slutliga målet är inte mukti eller befrielse. Den sanne bhaktan skrattar åt en sådan tanke. Här i BhÅgavata sägs det: ’Gud skänker lätt mukti, men sällan bhakti.’ Spontan, omotiverad kärlek till Gud, Gudomlig kärlek, för kärlekens egen skull, det är människans högsta mål.”
Sadananda kom emot mig och tittade på mig med blixtrande ögon. Han tog mig om skuldrorna, skakade mig och reciterade ord ur Upanishaderna, så att de träffade mig som blixten. Orden var dessa: ”Res dig! Vakna! Och stanna inte förrän målet är uppnått …” Sedan gick han sin väg.
Men kärlekens blixtnedslag genomträngde fortfarande mitt väsen. – [Slut citat]
Här är ett fel, som Ni gör ofta. Det är inte så, att man blir ”ett med Brahma”, men att man nu inte ska förbli där, utan fortsätta; ”brahmabhuta” betyder helt genomträngd av Honom, dvs. Hans shakti etc., precis som det i elden (agni) lagda järnet blir ”agnibhuta”, helt genomträngt, dock inte ”ett” med denna. Bhakti-shakti leder bortom mukti. Där någon har uppnått mukti under förloppet av förvärvande av Brahma-jnana, är det inte möjligt, att komma vidare, utan då försjunker man där. Det är endast Krishna Själv, som då kan hjälpa och rädda. Jfr. Bha.X.29.16: Endast Krishna Själv kan rädda Nanda ur Brahmahrada, ur nedsjunkenheten i nirvishesha, eller ett-blivandet.
Bha.X.89: Endast Krishna Själv förmår rädda brahmanens söner ur nirakara-mukti-döden etc. Brahmas söner (Sanaka etc.) är ett exempel i Bhagavatam på, att atma-rama brahma-jnanis undantagsvis blir dragna och förda till den personlige Guden, men det är ingalunda någon metod.
Detta ”ett-blivande” uppnår Guds-hatarna, asura-s och sadhaka-n. De har samma mål. Hur fruktansvärt detta är ser Ni exempelvis i II.7.35: de går till ”nilayam” = nitaram layam = moksham; detta är ”a-darshana-malam”; [dvs. där finns varken kunskapens subjekt eller objekt, ty där allt är ett, finns det inte någon darshanam.] a-darshana = darshana-avishayam, punar-darshana-rahitam = parama-abhava-rupam; och det är ”malam” = smörja. Paramaheyam = det mest negativa av det negativa! Så kraftigt är alltså nedvärderandet.
Mukti i betydelsen av den ”blotta friheten från samsara” är en sidoeffekt av Bhagavat-darshanam; jmfr. Bha.I.8.25: Olycka skänker Yadavas darshana av Honom; yat = yatsu apatsu = i dessa olyckor. Bhagavat-darshana betyder: a-punar-bhava-darshanam, dvs. samsara = bhava syns inte längre; och i den andra betydelsen av ordet darshana: Bhagavat-darshana betyder egentligen darshana (visande och klargörande av) av darshayati (visar) vad punarbhava i betydelsen av advaita moksha är – dvs. moksham darshayati = tucchataya (hur lågt det är) vijnapayati (gör klart!) Dvs. Kunti säger: ”Olycka är lycka”, ty då kommer Han till dem, Han, för vilka Han är allt. Och därför ber de om nya olyckor som Hans nåd.
Alltså: Inte först eftersträva Brahma – ett-blivande-mukti, och därifrån gå vidare, utan från första början genom bhakti komma till Honom och inte bara icke bry sig om detta mukti, utan undvika det som mala (smuts). Att det är värdelöst och att det finns något högre, och att ingen först ska sträva efter detta, skildras genom Brahmas söner, vilka blev attraherade av tulasi-doften från Hans lotusfötter.
Sid. 183, sista styckets första rad:
” … binda Hans händer …” Nonsens; dama = snöre; udara = mage; alltså ”runt höfterna”.
Sid. 184, sista stycket:
” … till Kap Komorin i söder.” Bättre: ”till Kanya Kumari.”? Nej, inte ända dit, Han vek av redan tidigare mot Malabar (Udipi).
Sid. 185, tredje stycket från slutet:
” … bengalerna väntar på Honom …” Varifrån har Ni fått detta? De få esoteriska bhaktas, vilka lever i det inre Brindavan (ibland också i det fysiska), deltar i Krishnas lila, väntar under lilans förlopp ibland på Krishna. Det är något annat. Caitanyas återkomst väntar man aldrig på.
Sid. 186, sista stycket:
” … Jag kommer …” är ett dunkelt ställe. Det väntas ingen vidare återkomst av någon Krishna-avatara i denna yuga. Det är romantisk smörja. Det kommer att komma, har funnits och finns enskilda, stora bhaktas, som bär ljuset vidare, i det att de förkunnar Bhagavatam och besjunger Hans lilas, emedan Han träder in i hjärtat genom örat. Då Caitanya kom hade 4 568 år förflutit av kaliyuga, vilket innebär att det nu återstår 432 000 år minus 4 568 år av denna yuga. Således har vi nu ungefär 427 000 år framför oss innan kaliyuga är slut, tills nästa satyayuga kommer. Och sedan mer än sju gånger 306 720 000 år ( = sju manvantaras) tills del-pralayan, då de tre världarna bhuh, bhuvar (jorden), svar upplöses. Därpå dröjer det ungefär [hälften av] 311 039 000 000 000 år tills hela vårt brahmandas (universums) fullständiga pralaya. Ni måste alltid tänka på att det blir klart för läsaren: Det är inte Guds ankomst som avatara eller avatarin som kan hjälpa oss. Närhelst Han kommer leker Han Sin Egen lila med Sina Egna medspelare för att stegra Sin Egen och Sina bhaktas glädje. Dessa lilas uppenbarar Han, dvs. de utspelas så, att de är synliga och blir besjungna. Ingen icke-bhakta kan ju ha del i dem eller bli till bhakta genom att delta i dem eller se dem = darshana. Några medspelare spelar rollen av en icke-bhakta etc. för att klargöra vad sadhana (vägen) och målet verkligen är, och vad Krishna är och inte är. – Vad får då världen av detta? Ska man inte be om välsignelsen, att Han ska komma och befria oss? – Detta är helt emot Bhagavatam. Inte heller förmår vi göra det som Han eller Hans Egna gjorde. Han har lämnat utsagorna etc. över Sina lilas hos oss. Det är Solen i kaliyuga. Han utför lilas. Vad ska vi då ta oss till med dessa? Svaret ges ofta, t.ex. i Bhagavatam X.33.37: ”… ya shrutva tat paro bhavet …”. ”Havande hört dessa lilas, förmår man bli ’tatpara’, dvs. viga sig åt Honom.” Och detta är väg och mål, helt oavsett om vi har kaliyuga eller satyayuga omkring oss.
Varför heter det alltid ”shepherd” i boken (fåraherde på engelska; det finns ju nämligen ett ord för boskapsskötare på engelska, cowherd)? Det är så idiotiskt. Väst tycker (tydligen) inte om kor. Go finns också i Go-vardhana.
Alltid i Den Enes tjänst
Sadananda
|
|
|
Order book |
|
|
|
|
Download (pdf)
Preview |
|
|
|
Krishnas leende, Natur och Kultur 1955
(Brev från Sadananda till Vamandas 19.4.1956)
Jag skriver denna kommentar till er bok idag den 19 april 1956, Ramachandras ankomstdag. Jag vet inte hur Ni kommer att reagera på mina brev och om Ni från mina anteckningar kommer att uppleva och förstå att Ni i Er bok har skrivit motsatsen till allt det jag förklarat och givit Er sedan 1942, därför att Ord-Uppenbarelsens auktoritet säger detta.
Jag vet inte om Krishna och Mahaprabhu kommer att ge Er kraften att fullkomligt börja om på nytt samt modet att efter grundligt genomtänkande och ånger skriva en bok om Guds-kärlek, så att den blir till ett tjänande och ingen aparadha, till hjälp för sökande, istället för att på alla sätt och överallt vara vilseledande – och om Ni har modet att nu i en ny bok skriva motsatsen till det som står på nära nog varje rad Ni har skrivit i denna nuvarande bok.
Jag vet att det krävs stort mod ty man kommer att angripa och förlöjliga Er på grund av den himmelsskriande motsägelsen mellan föreliggande bok och den kommande. Ni kan tacka Era läsares dumhet för att tydligen inte någon redan har blivit uppmärksam på de motsägelser som finns överallt i föreliggande bok. Jag har i alla fall ordnat det så att de hittills gjorda förklarande anteckningarna når Er om jag blir fullständigt oförmögen att arbeta vidare och fullborda dem.
Den kring sig själv roterande människan uppreser sig mot Ord-Uppenbarelse-auktoritetens obönhörliga klarhet eftersom den fullständigt och skarpt förintar allt som människan själv anser, upplever och känner vara ädelt och gott genom att förklara detta som stammande ur Mayas gunas.
Man kan inte vilja tjäna Gud och Maya, vilja tjäna Gud och samtidigt sätta sig över det som Han Själv säger om sig, världen och atman. En okänd Gud, höljd i mystisk dimma, kan ingen tjäna. Och inget som är förgängligt kan tjäna Honom, inte ens den rena atman i sig kan detta utan han måste erhålla en kraft som består av Guds Egen kraft, och sedan en av denna kraft bestående kropp och sinne, för att han i Hans rike ska kunna tjäna de eviga bhaktas.
Svami Sadananda Dasa
|
Summary |
|
|
Krishnas leende, Natur och Kultur 1955
(Brev från Sadananda till Vamandas 19.4.1956)
Jag skriver denna kommentar till er bok idag den 19 april 1956, Ramachandras ankomstdag. Jag vet inte hur Ni kommer att reagera på mina brev och om Ni från mina anteckningar kommer att uppleva och förstå att Ni i Er bok har skrivit motsatsen till allt det jag förklarat och givit Er sedan 1942, därför att Ord-Uppenbarelsens auktoritet säger detta.
Jag vet inte om Krishna och Mahaprabhu kommer att ge Er kraften att fullkomligt börja om på nytt samt modet att efter grundligt genomtänkande och ånger skriva en bok om Guds-kärlek, så att den blir till ett tjänande och ingen aparadha, till hjälp för sökande, istället för att på alla sätt och överallt vara vilseledande – och om Ni har modet att nu i en ny bok skriva motsatsen till det som står på nära nog varje rad Ni har skrivit i denna nuvarande bok.
Jag vet att det krävs stort mod ty man kommer att angripa och förlöjliga Er på grund av den himmelsskriande motsägelsen mellan föreliggande bok och den kommande. Ni kan tacka Era läsares dumhet för att tydligen inte någon redan har blivit uppmärksam på de motsägelser som finns överallt i föreliggande bok. Jag har i alla fall ordnat det så att de hittills gjorda förklarande anteckningarna når Er om jag blir fullständigt oförmögen att arbeta vidare och fullborda dem.
Den kring sig själv roterande människan uppreser sig mot Ord-Uppenbarelse-auktoritetens obönhörliga klarhet eftersom den fullständigt och skarpt förintar allt som människan själv anser, upplever och känner vara ädelt och gott genom att förklara detta som stammande ur Mayas gunas.
Man kan inte vilja tjäna Gud och Maya, vilja tjäna Gud och samtidigt sätta sig över det som Han Själv säger om sig, världen och atman. En okänd Gud, höljd i mystisk dimma, kan ingen tjäna. Och inget som är förgängligt kan tjäna Honom, inte ens den rena atman i sig kan detta utan han måste erhålla en kraft som består av Guds Egen kraft, och sedan en av denna kraft bestående kropp och sinne, för att han i Hans rike ska kunna tjäna de eviga bhaktas.
Svami Sadananda Dasa
|
|
Reviews |
|
Krishnas leende, Natur och Kultur 1955
(Brev från Sadananda till Vamandas 19.4.1956)
Jag skriver denna kommentar till er bok idag den 19 april 1956, Ramachandras ankomstdag. Jag vet inte hur Ni kommer att reagera på mina brev och om Ni från mina anteckningar kommer att uppleva och förstå att Ni i Er bok har skrivit motsatsen till allt det jag förklarat och givit Er sedan 1942, därför att Ord-Uppenbarelsens auktoritet säger detta.
Jag vet inte om Krishna och Mahaprabhu kommer att ge Er kraften att fullkomligt börja om på nytt samt modet att efter grundligt genomtänkande och ånger skriva en bok om Guds-kärlek, så att den blir till ett tjänande och ingen aparadha, till hjälp för sökande, istället för att på alla sätt och överallt vara vilseledande – och om Ni har modet att nu i en ny bok skriva motsatsen till det som står på nära nog varje rad Ni har skrivit i denna nuvarande bok.
Jag vet att det krävs stort mod ty man kommer att angripa och förlöjliga Er på grund av den himmelsskriande motsägelsen mellan föreliggande bok och den kommande. Ni kan tacka Era läsares dumhet för att tydligen inte någon redan har blivit uppmärksam på de motsägelser som finns överallt i föreliggande bok. Jag har i alla fall ordnat det så att de hittills gjorda förklarande anteckningarna når Er om jag blir fullständigt oförmögen att arbeta vidare och fullborda dem.
Den kring sig själv roterande människan uppreser sig mot Ord-Uppenbarelse-auktoritetens obönhörliga klarhet eftersom den fullständigt och skarpt förintar allt som människan själv anser, upplever och känner vara ädelt och gott genom att förklara detta som stammande ur Mayas gunas.
Man kan inte vilja tjäna Gud och Maya, vilja tjäna Gud och samtidigt sätta sig över det som Han Själv säger om sig, världen och atman. En okänd Gud, höljd i mystisk dimma, kan ingen tjäna. Och inget som är förgängligt kan tjäna Honom, inte ens den rena atman i sig kan detta utan han måste erhålla en kraft som består av Guds Egen kraft, och sedan en av denna kraft bestående kropp och sinne, för att han i Hans rike ska kunna tjäna de eviga bhaktas.
Svami Sadananda Dasa
|
|
|
Order book |
|
|
|
|
Download (pdf)
Preview |
|
|
|
Livets mening och mål, Aldus/Bonniers 1972
Död och verklighet
När man studerar de indiska heliga texterna, upptäcker man med häpnad, i vilken katastrofartad situation en lärjunge befinner sig, den dag han går till en guru för att bli anvisad en frälsningsväg. Utgångsläget är ofta det värsta tänkbara: ett fullständigt sammanbrott av hela hans tidigare liv, det yttre såväl som det inre. Ibland är till och med döden en förutsättning för vidare vandring mot det mänskliga livets yttersta mål, ja någon gång kan Döden själv uppträda som guru.
Enligt Bhagavatam, en av hinduernas centrala uppenbarelseurkunder, liknar en människas levnad en dödsdömds vandring till avrättningsplatsen. På olika stationer längs vägen erbjuds honom förströelser av varjehanda slag: utsökt mat och dryck, musik och dans, sexuella njutningar. Ingenting av allt detta förmår dock skänka honom varaktig lycka, ty hela tiden bävar hans hjärta av skräck och ångest. Han vet ju att döden är oundviklig.
På ett annat ställe i samma verk har man använt sig av en likartad bild för att teckna människosläktets vandring från födelse till död, nämligen bilden av en boskapshjord, som av en slaktare skoningslöst drivs mot slakthuset. Slaktaren är tiden, som driver alla levande varelser framför sig. (Sanskritordet för tid, kala, härleds av de gammalindiska grammatikerna ur roten kal: driva [på].)
Även ramberättelsen i det av tolv böcker, om tillsammans artontusen strofer bestående Bhagavatam, är höljd i dödsskugga: En konung vid namn Parikshit – namnet betyder ”den prövade” – som har drabbats av en förbannelse, sitter i meditationsställning vid stranden av Ganges (ganga) och inväntar slutet. Han vet att han om sju dagar kommer att bli stungen av en giftig orm, och att han då ovillkorligen måste dö. I en vid ring omkring honom sitter, fyllda av vördnad, det gamla Indiens stora, visa gestalter. Då kommer av en händelse ynglingen Shuka vägen fram. ”Han kom utan orsak”, heter det i texten. Vad helst de evigt fria, som vandrar här på jorden, än gör, så gör de det ”utan något varför”, ändamålslöst. De strövar omkring som oskyldiga barn och skänker bort av det som de har inom sig: ren kunskap och gudskärlek. Konungen faller till Shukas fötter och frågar: ”Hur skall en människa förhålla sig, när hon står ansikte mot ansikte med döden?” Shuka ler och säger: ”Du har ställt en bra fråga.” Och han börjar så redogöra för innehållet i det stora Bhagavatam.
Det som Parikshit nu får lyssna till, kommer honom att utropa: ”Trots att jag har fastat i sju dagar och sju nätter och inte förtärt en droppe vatten, så känner jag varken hunger eller törst. Jag dricker ju nektarn ur din mun. I gestalt av en dödsförbannelse har Gud, Krishna, kommit till mig.”
I Katha-Upanishaden uppträder förvaltaren av lagen om orsak och verkan, allas betvingare, Yama, döden själv, som guru. Fylld av mod, offervilja och hängivenhet sitter gossen Naciketas hopkurad vid dödens tröskel. Tre dygn får han vänta framför den stängda porten: döden har mycket att göra. Eftersom Yama i och med detta har brutit mot gästvänskapens förpliktelser, lovar han Naciketas att denne skall få tre önskningar uppfyllda.
Naciketas sista och viktigaste önskan lyder: ”När en människa dör, är två meningar förhärskande. Somliga säger, att hon existerar, andra att hon inte existerar. Vem har rätt? På det vill jag ha svar!” (Katha-Upanishaden 1,20) Döden svarar avvärjande: ”Om detta var en gång till och med gudarna i tvivelsmål, och det är ingenting att förvånas över: dessa sammanhang är förborgade. Välj en annan ynnest, o Naciketas, och ansätt mig inte!” (1,21)
Yama erbjuder nu gossen all slags jordisk lycka och njutning. Allt sådant som vanligen eftertraktas av människor, ligger nu inom räckhåll för honom: hälsa, långt liv, vackra kvinnor, välartade barn och barnbarn, ofattbar rikedom och makt att råda över hela världen. Naciketas avböjer: ”Behåll din dans och sång! Vem kan veta, om dessa fröjder varar ens till i morgon … Livet är ju kort.” Istället begär han återigen att av döden få besked, om det som hör till en helt annan kategori, om det som finns bortom naturens rike, bortom allt rums- och tidsbundet: ”Upplys mig om det som står över rätt och orätt, över orsak och verkan, över förflutet och framtida!” (2,14)
Också i Bhagavadgita står döden som en mäktig bakgrundsgestalt. Två fientliga härar står uppställda i slagordning. På båda sidor anar de flesta av krigarna, att de inte kommer att överleva den förestående drabbningen. Före början av det arton dagar långa förintelseslaget har Arjuna, en av den tidens största krigshjältar, låtit köra ut sin stridsvagn på fältet mellan de båda härarna. Han hade tidigare varit övertygad om att han stod på det godas sida. Beklämd märker han nu, att nära anhöriga till honom själv också finns i motståndarleden, – ja, även sina egna älskade lärare ser han där. Han vet inte längre vad som är rätt och orätt. Hur han än handlar, om han kämpar eller inte kämpar, så bryter han mot heliga lagar. Mycket förtvivlad ber han sin vän och körsven Krishna om råd och upplysning. – Först när lärjungen har ställt de rätta frågorna, kan gurun börja undervisa honom. Dessförinnan är han stum. – Medan runt omkring dem, tecken på annalkande världsundergång ger sig tillkänna, undervisar Krishna Sin lärjunge Arjuna om det som inte är underkastat förgängelse:
Vet: det såras inte av svärdet,
det fuktas inte av vattnet,
det bränns inte av elden,
det torkas inte ut av vinden …
Outgrundligt är det, oförgängligt, evigt.
Bhagavadgita 2,17; 22–24
De här uppräknade elementen rymmer i sig – enligt gammalindisk filosofi – allt som är underställt lagarna för tid och rum. En guru i vår tid skulle utan vidare kunna tillfoga: ingen vätebomb förmår spränga sönder detta eviga, av vilket varje levande varelse har del i sitt innersta, och av vilket var och en är genomträngd.
Krishna säger:
Den tid har aldrig funnits, då inte Jag och
du och dessa furstar här fanns till,
och aldrig kommer det en tid,
då vi upphör att finnas …
Så, som barndom, ungdom och ålderdom
är för den, som bor i en kropp,
så är det att övergå i en annan kropp.
Den vise låter sig inte förvirras därav.
Bhagavadgita 2,12–13
Så, som en människa lägger av utslitna kläder
och tar på sig nya kläder,
så avbördar sig kroppsbäraren
utslitna kroppar och inträder i nya kroppar.
Bhagavadgita 2,22
En helt ny horisont, läran om återfödelsen, öppnar sig här. Den i Västerlandet helt vedertagna åsikten att en människa bara lever en gång, ställs här på huvudet. Denna vidgning av panoramat bidrar emellertid på intet sätt till avslöjandet av den yttersta sanningen. Enligt hinduismen kan de stora frågorna om rätt och orätt, om skuld och bot inte lösas med hjälp av föreställningen om upprepade existenser. Reinkarnationsläran bara utsträcker skeendet i rum och tid. Den gör det lättare för oss att acceptera föreställningen om levande varelser på fjärran planeter och i länge sedan svunna tider, men denna utvidgning av medvetandet till att omfatta kosmiska perspektiv, och till att antaga helt andra tidsbegrepp än de invanda, innebär ingen principiell förändring. Ännu ett stort förhänge måste dras undan. Det mätbaras stora, vida värld, dit hinduerna också räknar all psykisk verklighet, framstår i den indiska uppenbarelse-religionen som blott en skugga av evighetens överallt och alltid existerande fullhet. Detta innebär bl.a. att gränserna mellan här och där, mellan denna sidan och den andra, mellan heligt och profant, gott och ont, liv och död, verkligt och overkligt, inom hinduismen blir dragna på ett helt annat sätt än vad vi, utifrån vår erfarenhet och med vår måttstock, är vana vid.
I Katha-Upanishaden (II,1,10) undervisar Yama – döden som guru – gossen Naciketas:
Det som finns här, finns där,
och det, som finns där, finns här.
Från död till död går den,
som ser någon skillnad.
På liknande sätt heter det i Chandogya-Upanishaden (VII,25,1):
Fullhet är i öster,
fullhet är i väster,
fullhet är i norr,
fullhet är i söder …
Brihad-Aranyaka-Upanishaden förklarar:
Den som i denna världen saknar kunskap om det oförgängliga och (likväl) med tanke på gudarna, lägger offergåvor i elden – om han så plågar och bemödar sig i tusentals år, så är hans bemödande (till sin verkan) förgängligt. Den, som utan kunskap om detta oförgängliga lämnar denna världen, han liknar en usel slav, som blev köpt (av gudarna). Den däremot, som efter att ha lärt känna detta oförgängliga, skiljs hädan från denna världen, han är en vetande, en (sann) brahman. (III,8,10)
Äkta kunskap om denna enda, allestädesnärvarande, oförstörbara och eviga grund till världen och till varje levande varelse (således inte bara till människan), denna sanna verklighet, förutan vilken allt det som vi på jorden upplever som verklighet, inte skulle äga bestånd ens för ett ögonblick, utgör essensen av all indisk uppenbarelse.
Allt det som har början och slut är inte (fullständig) verklighet, står det i Bhagavadgita. Endast det som varken har början eller slut är verkligt vara:
Det är ofött, evigt, oföränderligt.
Det förstörs inte,
när kroppen går under.
Bhagavadgita 2,20
Denna allomfattande verklighet, som inte lyder under naturlagarna eller under lagarna för födelse, växande, borttynande och död, utgör – sedd i ljuset av gammalindisk kunskap – den normala verkligheten, medan däremot vad vi kallar verklighet, d.v.s. allt som vi, med hjälp av våra sinnen och vårt förstånd, dagligen upplever av denna förgängliga värld, är en onormal, abnorm, blott relativ verklighet. Denna åskådning, som är så främmande för västerländskt synsätt att den fordrar en verklig omställning av själva sättet att tänka och ett anläggande av andra värderingsgrunder än de invanda, är det av vikt att göra sig förtrogen med, om man vill förstå den indiska kulturkretsens människosyn.
Till och med för Buddha, den fullkomligt upplyste, som växte upp inom den hinduiska traditionen, och som inte utan rätt anses ha grundat en ateistisk religion, till och med för honom framstår existensen av denna ofödda, eviga verklighet som någonting självklart.
En gång riktade han dessa ord till sina munkar: ”Det finns något ofött, oskapat, icke-gjort, ej sammansatt. Och om detta ofödda, oskapade, icke-gjorda, ej sammansatta inte funnes, hur skulle man då kunna undslippa det födda, det skapade, det gjorda, det sammansatta?” (Udana VIII, I. Ishivattaka)
Det oförgängliga, som Buddha talar om, och som inom buddhismen kallas nirvana, är samma oförgängliga, som man inom hinduismen benämner det gestaltlösa Brahma eller brahma-nirvana. (Se Bhagavadgita 2,75 och 5,24–25)
Nu uppstår frågan: Vad är det då för en slöja eller förledande makt, som enligt den hinduiska uppenbarelsen visserligen låter oss förnimma världsalltet, alltifrån de mest avlägsna stjärnor och stjärnsystem ner till den fornindiska atomlärans minsta delar (inklusive de grövre och finare psykiska processerna i alla levande varelser) – och som döljer den bakomliggande eviga verkligheten?
|
Summary |
|
|
Livets mening och mål, Aldus/Bonniers 1972
Hinduismens urkunder och den människouppfattning som stiger fram ur dem har blivit en kunskapskälla för Västerlandet. Man har insett att det mänskliga medvetandet – trots sådant som månfärder och djuppsykologi – inte har undergått några större förändringar och att ångesten mer än någonsin hör till den dagliga verkligheten. Inför frågorna om livets mål och mening famlar den moderna människan hjälplöst bland fraser ur en konventionell tankevärld.
Vem är jag?
Varför lider jag?
Vad är mitt mål?
Den som vill göra försöket att betrakta dessa frågor i ljuset av gammalindisk uppenbarelse må nalkas dem med allvar, öppenhet och frimodighet. Så säger författaren Walther Eidlitz, vår främste kännare av indisk filosofi och religion och tillika lärare för många sanningssökare. Det är inte fråga om mission eller omvändelse, knappast ens uppbyggelse. Det är en beskrivning av vissa centrala begrepp som tillsammans och genom tusenåriga traditioner formats till en livssyn.
|
|
Reviews |
|
Livets mening och mål, Aldus/Bonniers 1972
Walther Eidlitz, den nu åttioårige författaren och religionshistorikern, är väl känd för svensk läsekrets, bl a genom sina böcker Krishnas leende och Den glömda världen. Han är också ett aktat namn inom den internationella religionshistoriska forskningen, inte minst genom sitt monumentala arbete om Chaitanya, den store indiske 1500-talsmystikern.
I en nyutkommen liten vacker bok ”Livets mening och mål i indisk tankevärld”, ger Eidlitz en sammanfattande introduktion till indisk religion och livssyn. Vad han vill är att ge en beskrivning av de centrala frågorna om människolivets mål, på jorden såväl som i evighetsperspektiv, sådana de framställts och besvarats av de indiska religionerna under tidernas lopp.
Läsaren får först ta del av en skildring av indisk människosyn med dess betoning av det eviga i människan, atman. Människan förväxlar emellertid på grund av sin okunnighet detta eviga med det kroppsliga och inbillar sig att kroppen är det viktiga. En sådan människa är ”lika beklagansvärd som en förvirrad människa är, som i sin inbillning håller sin skjorta och sin dräkt för sitt kött och sin hud”.
Människan präglas alltså av okunnighet, och det första hon har att göra är att skaffa sig insikten att atman är något evigt, något gudomligt och att kroppen endast är ”atmans fångdräkt”. Först när människan skaffat sig kunskapen kan hon börja vandra den väg som leder till frälsningen, moksha.
Människorna är emellertid olika, och de behöver olika vägar för att nå insikten och frälsningen. Att göra atman fri från det kroppsliga är – vilken väg som än användes – en mycket mödosam vandring. Det första steget på frälsningens väg är att människan lever och handlar så att atman mer och mer förbindes med Gud, till vilken den hör, även om människan inte begriper det.
Boken ger exempel på olika frälsningsvägar, t ex vetandets frälsningsväg, enligt vilken kunskapen leder fram till en djupare insikt om att atman, dvs mitt gudomliga jag, är identiskt med Gud eller den eviga världssjälen, brahman. Den frälsande upplevelsen av detta är av mystisk art och kräver lång träning. Här är inställningen till världen negativ. Det är den världsfrånvända övningens frälsningsväg.
Helt annorlunda är den frälsningsväg som brukar betecknas med ordet ”bhakti”, hängivenhet. Enligt denna frälsningsväg överlämnar människan hela sitt handlande som ett offer åt Gud.
Hon upplever denna världens ting som ett material med vars hjälp hon skall tjäna Gud. I boken ägnas denna bhaktiväg en belysande framställning, och Walther Eidlitz har även i tidigare större arbeten analyserat denna bhaktireligion. Hans presentation av bhakti sker på ett sätt som vittnar om en inlevelse som endast den är mäktig som under många intensiva studieår i Indien och i Europa penetrerat bhaktis idévärld inte bara med intellektet utan också med hjärtat.
Boken avslutas med ett avsnitt som har rubriken ”Ordet” där läsaren får en balanserad orientering om speciellt Bhagavata-Purana, bhaktitexter som inte är så kända i västerlandet.
Livets mening och mål i indisk tro är inte – så summerar författaren – att undslippa ”jordiska uppgifter och problem utan att kunna lösa dem på ett gudstillvänt sätt. Målet är att bakom alla de förgängligas manifestationer kunna se det eviga.” Stund för stund har människan att överlåta allt sitt görande och låtande åt Gud som ett offer.
Vi möter i denna bok indisk religion – i första hand bhakti – från innersidan. Boken bör få en stor läsekrets. Den har ett viktigt ärende även till dem som funnit en annan väg till livets mening och mål än den som den indiska visdomen bjuder.
OLOF PETTERSON SDS 15/6-73
|
|
|
Order book |
|
|
|
|
Download (pdf)
Livets mening och mål, Aldus/Bonniers 1972
Preview |
|
|
|
Krishna-Caitanya, Indiens dolda skatt, Hans liv och Hans lära, 2013
Denna inbundna bok på 587 sidor utgör en översättning av författarens viktigaste verk Krishna-Caitanya, Sein Leben und Seine Lehre, Sthlms Universitet, 1968.
För att få en uppfattning om bokens innehåll kan ni ladda ner delar av boken.
|
Summary |
|
|
Krishna-Caitanya, Indiens dolda skatt, Hans liv och Hans lära, 2013
Denna inbundna bok på 587 sidor utgör en översättning av författarens viktigaste verk Krishna-Caitanya, Sein Leben und Seine Lehre, Sthlms Universitet, 1968.
För att få en uppfattning om bokens innehåll kan ni ladda ner delar av boken.
|
|
Reviews |
|
Krishna-Caitanya, Indiens dolda skatt, Hans liv och Hans lära, 2013
Krishna Caitanya – ”Indiens dolda skatt”
Recension skriven av Alf Ahlberg i Svenska Dagbladet 30–10–68
Litteraturen om den gudomlige hinduiske vishetsläraren Krishna Caitanya (1486–1533) omfattar filosofiska och teologiska skrifter, dramer, epos och hymner och betraktas av många som den indiska gudsmystikens höjdpunkt. Hittills har den varit nästan helt okänd och oöversatt i Västerlandet. Omfattande utdrag återfinns dock i ett stort nyutgivet verk av Walther Eidlitz, som kallats ett av de märkligaste religionshistoriska verk som på många år kommit ut i vårt land. Det anmäls här av fil. dr Alf Ahlberg.
Krishna Caitanya är väl hos oss utanför fackmännens trånga krets knappt nog ett namn. Men för miljontals hinduer, särskilt i den tradition inom hinduismen som kallas bhakti, gudshängivenheten, intar han en så central ställning, att man räknar sin tid efter den fullmånenatt 1486 e. Kr. då han föddes, liksom man i Västerlandet räknar tiden efter och före Kristi födelse. Att kalla honom ett helgon i analogi med de kristna helgonen skulle för hinduiskt sätt att se vara missvisande. Enligt detta var han en stor avatara, d.v.s. ingenting mindre än Gud själv, nedstigen på jorden och ”i åthävor befunnen som en människa”, iklädd en kropp, som dock varken var en mänsklig kropp eller en skenkropp utan verkligare än allt verkligt.
Sådana avataras, gudsuppenbarelser i mänsklig skepnad, nedstigna till jorden i mörka tider, omtalas i stort antal i hinduismens heliga skrifter – tio, tjugo eller tusen. Men medan de övriga alla – t.ex. Krishna som körsvennen på hjälten Arjunas stridsvagn i Bhagavad-Gita – tillhör mytisk tid, intar Krishna-Caitanya såtillvida en särställning som hans jordeliv kan kronologiskt dateras från 1486 till 1533, då han på mystiskt vis ”försvann”. Några få sanskritstrofer jämte en av honom egenhändigt gjord handskrift av Bhagavad-Gita är det enda skriftliga han lämnat efter sig. Men redan hans samtida lärjungar och de följande generationerna av hans anhängare har författat en rikhaltig litteratur på sanskrit och bengalispråket om hans liv och läror. Den tillhör de viktigaste aktstyckena om Indiens historia, kulturhistoria, religion, filosofi, sociala förhållanden och förhållandet mellan hinduerna och Islams anhängare vid den tid, då europeerna gjorde de stora geografiska upptäckterna, då renässansen i Italien nådde sin höjdpunkt och den medeltida kyrkans international definitivt splittrades.
Men denna litteratur har ingalunda blott historiskt intresse ty den för oss in i en tradition, som alltjämt är stark och levande i Indien. Vi lever ju i en tid då vi måste se alla stora frågor i globala perspektiv, vilket bl.a. betyder att de stora världsreligionerna måste mötas i fruktbar och vänskaplig dialog och lära av varandra. Naturligtvis innebär detta inte, att olikheterna skulle utsuddas och det hela smälta samman till ett slags ”religiöst esperanto”. Men det kan resultera i att man bättre får syn på varandra och även ser beröringspunkterna. Och det förutsätter kunskaper om de andra stora levande religionerna, förmåga att leva sig in i dem. Religionshistorien är med andra ord inte längre bara en angelägenhet för fackmännen. Och jag vet ingen litteratur som bättre skulle kunna ägna sig för en fruktbar dialog mellan kristendom och hinduism än den som uppstått kring Krishna Caitanya.
Emellerid har denna stora litteratur, som omfattar dramer, epos, hymner, folkvisor, filosofi och teologi och som av många i Indien betraktas som höjdpunkten i den indiska gudsmystiken och där utövat ett djupgående inflytande både på samtiden och eftervärlden, i Västerlandet praktist taget hittills varit okänd och oöversatt till de europeiska språken. Det hör till de stora förtjänsterna hos det omfattande arbete som Walther Eidlitz i år utgett – Krishna-Caitanya, Sein Leben und Seine Lehre (Acta universitatis Stockholmiensis, Almqvist & Wiksell, pris 70:- – att det rymmer omfattande utdrag i tysk översättning ur dessa hittills otillgängliga dokument. Om översättningarnas språkliga kvalitet kan förstås endast fackmannen på området ha en välgrundad mening, men de har av dem fått det högsta lovord, liksom arbetet i sin helhet betecknats som ett av de märkligaste religionshistoriska verk som på de senaste tjugo åren utgetts i vårt land och även vunnit internationellt erkännande. Lekmannen har det bestämda intrycket att i dessa översättningar och i bokens övriga delar vetenskapsmannen och diktaren ingått en lycklig förening.
Författaren är ingen okänd man. Han har tidigare på svenska utgett ett antal fascinerande böcker både om sina personliga upplevelser i Indien och om hinduismen. Tyvärr är de samtliga utgångna, ehuru flitigt efterfrågade. Men det nu nämnda verket är hans magnum opus. Det är frukten av trettio års forskningar, varav nio tillbragts i Indien, där Eidlitz studerat för infödda lärare, umgåtts i nära vänskap med framstående representanter för den fromhetsriktning, till vilken Caitanya hörde och även under sin långvariga vistelse i vårt land stått i ständig kontakt med dem.
Walther Eidlitz har emellertid inte nöjt sig med att ge rikhaltiga utdrag ur litteraturen kring Caitanya eller att på grundval av dem söka rekonstruera hans jordelivs förlopp. Med breda penseldrag målar han i första delen av sitt arbete upp den religiösa bakgrunden, den indiska ”gudsuppenbarelsen” och då i all synnerhet bhaktitraditionen i indiskt fromhetsliv. På så sätt ger arbetet vida mer än titeln utlovar; det har blivit en utförlig framställning av hinduismen och då särskilt av den i innerligt glödande fromhet i förening med subtil religionsfilosofisk spekulation präglade gren av denna som kallas bhakti. Redan av detta skäl vore en (eventuellt förkortad och från den tämligen omfattande lärdomsapparaten befriad) svensk översättning i hög grad välkommen. Man kanske kunde tänka sig en sådan version uppdelad på två delar, varav den första behandlade indisk gudsuppenbarelse enligt de gamla urkunderna, den andra Caitanyas liv och lära med utdrag ur texterna.
Den alltjämt bland lekmän vanliga uppfattningen om hinduismen torde väl vara den, att den är en utpräglat polyteistisk religion. Urkunderna talar ju om många, ja snart sagt otaliga gudar och gudanamn. Men i verkligheten är hinduismen lika litet polyteistisk som t.ex. kristendomen tror på tre gudar. Redan i den äldsta veda, Rigveda, står det: ”Med många namn kallar siarna den Ende som är det absoluta varat.” Gud är alltså En, världens och tillvarons urgrund, allt Varas vara, all sannings sanning. Han är, heter det i Upanishaderna, ”örats öra, andens ande, språkets språk, livsandans livsanda, ögats öga … Dit tränger inte blicken, inte tanken, inte språket”. Han är ”vad som inte kan uttryckas i ord, men det varigenom språket kommer till uttryck …”. Han är höjd över alla logikens och naturens lagar och därför inte bara en enhet i mångfald utan också en enhet i motsatser. I grunden äger ingen av de gängse klichéerna som ”monoteism”, ”deism”, ”panteism” o.s.v. här sin tillämpning. De många gudarna eller gudanamnen är endast olika aspekter eller existensformer av en och samma Gud, som genomtränger allt och är ett med alla varelses innersta och oförgängliga liv, deras eviga atma.
En annan vanlig missuppfattning är att hinduismen skulle betrakta den värld som för ögonen är, Maya (– det mätbara), som idel illusion, sken och bedrägeri. Såsom ett utflöde ur det sanna varat har Maya relativ verklighet. Den människa som söker frälsning, befrielse ur samsaras eviga kretslopp och enhet med det gudomliga, får visserligen inte låta sig insnärjas i Mayas kedjor, men därmed är inte sagt att hennes rätta väg skulle vara den absoluta världsförsakelsen. I varje fall heter det i bhaktiskrifterna (liksom hos Buddha): ”Blott den är i stånd att nå den sanna kärleken till Gud, som varken är alltför bunden i det jordiska eller i avsky flyr bort från det. Endast han är i stånd att erfara, att blott osjälviskt tjänande kärlek till Gud är den högsta saligheten.”
Gud är Brahman, det opersonliga varat, men han är också Bhagavan och såsom sådan ”personlig”. I en av sina ”sex gudsmakter” eller aspekter, där hans hela oändliga skönhet och älsklighet och ”leklust” kommer de fem övriga att träda tillbaka, är han Krishna, och det är i denna gestalt han står i bhaktifromhetens centrum. I templen avbildas Krishna som en evigt ungdomsfrisk yngling, blåsande flöjt. På hans vänstra sida står Radha, hans gudomliga kärleks makt. Gudshängivenheten, det osjälviska, innerliga tjänandet av Krishna är bhaktifromhetens livsluft och de som söker denna väg till det gudomliga kallas bhaktas. Till sitt väsen är denna gudskärlek – åtminstone så till vida lik den kristna kärleken – vad som på teologiskt språk brukar kallas agape, alltså en från Krishna själv utstrålande kärlek, en ”nåd”, men hos bhaktas tänder den en genkärlek och blir till eros. Den skildras därför ofta både i tempelskulpturer och i urkunderna i starkt erotiska färger såsom i de med rätta berömda dikterna om Krishnas kärlekslek med de unga herdinnorna i Vrindavans heliga skog och framför allt i ”det gudomliga paret” Krishnas och Radhas kärlek. Men som Eidlitz energiskt framhåller är detta ett bildspråk, som för övrigt har sin motsvarighet hos många kristna mystiker (för att nu inte tala om de traditionella judiska och kristna utläggningarna av Höga Visan som en växelsång mellan gud och själen). Det råder inte bara en gradskillnad utan en artskillnad mellan gudskärleken och den erotiska kärleken.
Caitanya skrev som redan nämnt praktiskt taget ingenting, men han ”skapade i människornas hjärtan kraften att skriva många böcker”. Han ”såg genom det gudomliga majestätets slöja in i den gudomliga älsklighetens rike”. Det heter om honom att han skänkte åt alla, även de kastlösa, ja även djuren och träden, frälsning och ingav dem den stora gudskärleken. Blott de som uppfyllda av stolthet över sitt vetande bestred guds gestalts evighet och gudskärlekens verklighet utgjorde länge ett undantag. Men för att lindra sina följeslagares, sina bhaktas sorg, benådade han slutligen även sina forna förnekare och belackare, framför allt en efterföljare till Shankaracharya, filosofen Prakashananda i Benares och hans anhängare, som länge varit hans motståndare. Den stora scenen i Benares, där Caitanya visade denne filosof en del av sin ”härlighet, strålande som miljoner solar” och i lärda dispyter övervann honom och övertygade honom och hans anhängare innehar en viktig plats i litteraturen om Caitanya.
Liksom denne filosof är många av de personer som omtalas i den samtida eller kort efter Caitanyas bortgång nedskrivna litteraturen bevisligen historiska. Det har också lyckats Eidlitz att i stora drag ur de legendomspunna berättelserna rekonstruera förloppet av Caitanyas jordevandring. Hans liv infaller vid en tidpunkt, då de islamitiska mogulerna behärskade större delen av Indien och utsatte hinduerna för ett hårt förtryck. Föräldrarna var fattiga men högt ansedda brahmaner, födelseorten var Navadvipa, de nio öarna i Ganges, belägna något norr om nuvarande Calcutta. Redan som yngling visade han stor vetgirighet och började snart själv undervisa en skara entusiastiska lärjungar i sanskrit. Men han visade ett sådant skarpsinne och en sådan slagfärdighet i debatterna, att bhaktas (de gudshängivna) snart fruktade och undvek honom. När han vid 23 års ålder utförde dödsriterna över sin fader genomgick emellerid hela hans väsen en genomgripande förvandling. Det var då hela hans innersta greps av och genomsyrades av gudskärleken. Han förmådde inte längre undervisa i grammatik, ty alla de ord han uttalade satte han endast i samband med Krishna. Det är också nu han antar namnet Krishna-Caitanya.
I samtida berättelser skildras vilket uppseende och vilken bestörtning det väckte i hela Bengalen, när den så beundrade och högt begåvade unge mannen en dag plötsligt avbröt sin lysande bana, lämnade sitt hem, sin mor och sin unga hustru och mottog invigningen till tiggarmunk. Under flera år vidtog han vidsträckta pilgrimsvandringar, från Ganges till den heliga staden Puri på Indiens östkust, därifrån till Indiens sydspets och åter till Puri och på nytt till Bengalen. Nya vandringar förde honom västerut till Krishnas heliga skog, den förut omnämnda trakt, där Krishna blåste sin flöjt och lekte den heliga kärlekens lekar med de unga herdinnorna. De sista aderton åren av sitt liv tillbragte han åter i avskildhet i det heliga Puri, men varje år besöktes han där av ett ständigt växande antal vänner och lärjungar, sina eviga följeslagare, med vilka han uppförde den extatiska rasa-dansen och för vilka han visade sig i mångahanda gestalter, allt efter deras atma och hans egna inre tillstånd. I sitt fyrtioåttonde år försvann han plötsligt från jorden. Berättelserna därom, som Eidlitz återger, är sällsamma och delvis motsägande.
Man har förvånat sig över hur det var möjligt, att Caitanya kunde företa sina vandringar genom trakter som härjades av vilda strider mellan den muhammedanske härskaren över Bengalen och härskaren över det ännu självständiga indiska konungariket Orissa. En av hans levnadstecknare ger denna förklaring: “Det är ingenting att förvånas över. Han är ‘den inre ledaren’ i alla varelser. Han är till sin natur alla världars vän och hatar ingen. Vem skulle väl då hata honom? Han gick obehindrat mitt igenom de fientliga arméerna.” Man kommer osökt att tänka på berättelserna om hur Franciskus i det heliga landet uppsökte sultanen, som satt ett högt pris på varje kristens huvud, med honom förde ett vänskapligt samtal och avskedades under vördnadsbetygelser. Inte heller det kristna helgonet hatade någon levande varelse utan älskade dem alla och hatades därför av ingen.
Walther Eidlitz för oss med sina kommentarer och översättningar av texterna in i en sällsam, fascinerande, för de flesta okänd värld. Hans uppgift med sitt stora arbete har varit att göra källornas anda levande. Och den uppgiften har han, såvitt en lekman vågat döma, löst på ett utomordentligt sätt.
Alf Ahlberg
|
|
|
Order book |
Krishna-Caitanya, Indiens dolda skatt, Hans liv och Hans lära, 2013
|
|
|
|
Download (pdf)
Krishna-Caitanya, Indiens dolda skatt, Hans liv och Hans lära, 2013
Denna inbundna bok på 587 sidor utgör en översättning av författarens viktigaste verk Krishna-Caitanya, Sein Leben und Seine Lehre, Sthlms Universitet, 1968.
För att få en uppfattning om bokens innehåll kan ni ladda ner delar av boken.
Preview |
|
|
|
5 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
Summary |
|
|
5 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
Reviews |
|
5 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
Order book |
5 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
|
Download (pdf)
5 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
Preview |
|
|
|
6 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
Summary |
|
|
6 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
Reviews |
|
6 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
Order book |
6 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
|
Download (pdf)
6 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
Preview |
|
|
|
7 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
Summary |
|
|
7 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
Reviews |
|
7 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
Order book |
7 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
|
Download (pdf)
7 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
Preview |
|
|
|
8 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
Summary |
|
|
8 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
Reviews |
|
8 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
Order book |
8 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
|
Download (pdf)
8 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
Preview |
|
|
|
9 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
Summary |
|
|
9 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
Reviews |
|
9 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
Order book |
9 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
|
Download (pdf)
9 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
Preview |
|
|
|
10 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
Summary |
|
|
10 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
Reviews |
|
10 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
Order book |
10 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
|
|
|
|
Download (pdf)
10 - T I T L E
Replace "number - T I T L E" above and write the text here.
Sambandha jnanam betyder klar kunskap om det ömsesidiga förhållandet mellan a) Gud och världen, b) Gud och atma, c) atma och atma, d) värld och värld och e) atma och värld. De texter som vi har placerat i denna avdelning handlar därför huvudsakligen om definitioner av atmans, Mayas och Bhagavans väsen och deras ömsesidiga förhållanden.
Texterna i denna avdelning handlar om metoderna för bhaktis utövande och särskilt Gudsnamnets väsen och lovprisande, ty detta utgör det viktigaste medlet (upaya) (och högsta målet). I centrum av denna avdelning finns definitionen för vad bhakti eller TJÄNANDE innebär.
Texterna som handlar om målet eller prema är lila-texter och böner eller sånger som prisar målet. De ska först läsas då man är fast grundad i sambandha-jnanam och abhideya (tjänandet).
Den här sidan innehåller ett urval av fotografier, ljudinspelningar och en filmsekvens tagen under en familjeutflykt där Svami Sadananda Dasa deltog. Till denna filmsekvens har vi bifogat en ljudinspelning där man kan höra honom förklara Brihadbhagavatamritam. Transkriptionen kan där också laddas ned och läsas på respektive språk.
De ljudfiler med Svami som har lagts upp hittills finns också som textfiler på respektive språk. Längre fram kommer det fler ljudfiler.
Det finns även ljudinspelningar som innehåller Vamandas föredrag på svenska samt personliga instruktioner på tyska. De kommer också att bli tillgängliga senare.
24.06.24
Frihet och lag;
Svami Sadananda Dasa Frihet och lag
28.08.22
Lovprisning av Shrimad-Bhagavatams storhet;
Svami Sadananda Dasa Bhagavata-Mahatmyam
28.08.22
Goloka och Gokula;
det omanifesterade och manifesterade riket; kommentarer till tredje kapitlet av Shrimad-Bhagavata-Mahatmyam;
Svami Sadananda Dasa Goloka och Gokula
28.08.22
Gaudiya-Vaishnavas traditionsföljd – dess väsen;
Svami Sadananda Dasa till Vamandas; anteckningsbok, Mayapur 1950 Gaudiya Sampradaya Tattva
